Forskarutbildningnämndens första protokoll

Under vårt första sammanträde diskuterade vi FUN:s roll som rådgivande organ med uppdrag att föreslå övergripande policies och strategier inom forskarutbildningen. Vi diskuterade också hur framtidens forskarutbildning vid Biologiska institutionen skulle kunna se ut och vilka aspekter vi bör behandla först. Frågan väcktes om att anordna ett handledarinternat under höstterminen för att diskutera olika frågor inom forskarutbildning. FUN kommer att ha sammanträde ca 2-3 gånger per termin med nästa möte inbokat den 17:e mars.

/Eric Warrant och Christer Brönmark

Här finns FUNs protokoll.

Inlägget och kommentarerna flyttade “manuellt” från gamla bloggen, därför stämmer inte datumen. /Inger Ekström

Det här inlägget postades i Forskarutbildning, FUN, Möte, Protokoll. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. mars 2, 2010 | 3:47 e m | Magnus Ellström

    Citat från protokollet: ”Förslaget att ta bort introduktionsuppsatsen som obligatoriskt moment upplevs som bra. Istället finns det förslag på att ha en obligatorisk halvtidskontroll med ett par artiklar och kappa.”

    Att ha ett halvtidsseminarie är en mycket bra idé, men att ha två artiklar och en kappa skriven fungerade säkert bra på COB (som har haft det systemet innan), men för en del ekologidoktorander kommer detta vara en omöjlig uppgift.

    Detta på grund av beroendet av fältsäsonger, man har ofta inte resultat nog för att påbörja en artikel förrän efter andra fältsäsongen dvs samtidigt som ett par artiklar för halvtidseminariet ska vara klara.

    Halvtidseminarie = mycket bra.
    Artiklar och kappa = utformning behöver undersökas närmare.

  2. mars 2, 2010 | 3:48 e m | Wilhelm Granéli

    Jag tycker också att formella krav på vad som skall finnas vid halvtidsseminariet, t ex två artiklar och en kappa (som ju brukar vara det sista som skrivs i avhandlingen!) bör undvikas. Det måste finnas utrymme för individuella variationer i fördelningen av datainsamlande och manusskrivande. Beroende bl a på avhandlingsämnets art. Halvtidsseminarium med två artiklar och kappa är till förväxling likt fil lic, som på vissa håll har lagts in som ett obligatorium i FU, d v s som ett steg mot FD-examen. Men inte på vår f d inst, dock har det diskuterats men alltid avfärdats. Halvtidsseminarium bra, men utan formella krav på manus och ingen kappa således. Introduktionsuppsatsen tar mycket tid och färdigställs ibland för sent, men syftet är mkt bra: att få doktoranden att läsa relevant litteratur för egna avhandlingsuppgiften INNAN egen forskning startas och att öva på att skriva vetenskapligt. Nu får doktoranden ofta ett avhandlingsämne färdigserverat av handledaren med redan skriven genomgång av området i form av ansökningar till forskningsråd, vilket kanske minskar behovet av introuppsats. Detta var nog större förr (för länge sedan) när doktoranden var mer utelämnad till sig själv. Men om introuppsatsen slopas måste man på annat sätt se till att doktoranden behärskar litterturen. Det är en styggelse med manus där det framgår att författaren inte känner till relevanta publikationer och/eller citerar tendensiöst. Men det är förstås upp till handledare (och ämnesansvarig?) att se till att detta inte sker.

  3. Jättekul att det blir diskussion kring detta! Jag är en av doktorandrepresentanterna i FUN har bett biologiska doktorandrådet (BDR) ta upp och diskutera frågan på sitt nästa möte som kommer att hållas den 24:e februari, så prata jättegärna med din avdelnings representant i BDR innan dess om du har åsikter eller förslag. Doktorander som har förslag, idéer och åsikter kring detta är också jättevälkomna till mitt kontor eller maila mig så vi kan diskutera dem. Mer input från doktoranderna gör att jag kan komma med bättre förslag inför nästa FUN-möte!

  4. Jag tror inte att doktoranderna behöver oroa sig – även på COB har inte alla doktorander haft två artiklar färdiga vid halvtiden. Jag tycker 2 artiklar och kappan kan vara en bra ledtråd men det kan inte vara meningen att ta detta helr formellt som krav. Om man kommer så långt under första halvan beror mycket på projektet, och som jag uppfattar det är meningen med halvtidskontrollen att se hur långt man har kommit. Och om man har material till artiklar och ett koncept så har man ju ofta också kommit halva vägen.

  5. Hej alla FU-intresserade!

    Som jag sagt i tidigare i olika sammanhang så menar jag att idén om halvtidsseminarier är bra. Men jag tycker att det ska vara mer än en föreläsning om de hittills uppnådda resultaten.
    Halvtidsseminarierna bör följa en noggrannt genomtänkt mall för vad de ska innehålla och hur de ska se ut.
    Jag vet inte riktigt vad avhandlingens kappa har på halvtidsseminariet att göra och jag tycker att antalet uppsatser/kapitel i avhandlingen är ganska ointressant.

    Det finns flera olika moment jag skulle kunna tänka mig ingå i halvtidsseminariet – litteraturgenomgång, reflektioner kring metodik och teori, samarbeten, redovisningar av och planer för kursmomenten i FU, …

  6. Tack för alla idéer och funderingar kring halvtidsseminarium! Jag tror att det kan finnas en rädsla på Ekologen att halvtidsseminarium ställer för höga krav på doktoranden och inte kommer att bli en bra ersättning till introduktionsuppsatsens grundidé. När vi införde halvtidsseminarium på COB för några år sedan fanns samma rädslor och några till (t.ex. att det skulle ta för mycket tid från forskningen). Men i slutänden har halvtidsseminarium varit en av våra mest lyckade inslag i forskarutbildningen. Såväl handledare som doktorander har varit mycket nöjda med det (vad jag vet). Några fakta och erfarenheter:

    1. Som Almut har påpekat har “ett par artiklar” tolkats otroligt löst beroende på doktorandens situation (och i efterhand var “ett par artiklar” ett dåligt ordval i protokollet – mitt fel). Som Per påpekar är antalet uppsatser faktiskt ointressant – jag håller med honom. På COB har vi haft HÖGST två artiklar/manus – en artikel/manus var mycket vanligt. Precis som Magnus säger är det ofta väldigt svårt för säsongsberoende doktorander att få ihop en artikel till halvtiden, och för sådana doktorander har vi endast krävt en kappa tillsammans med en “rapport” över målen, metoderna och hittills nådda resultat (säsongsberoende doktorander har funnits även på COB). En beskrivning av halvtidsseminarium, för COB:s handledare och doktorander, finns här: (”Mid-term assessment”): http://www.cob.lu.se/postgrad/doktorand.html

    2. Willi undrar om “kappan” kommer att bli en bra ersättning till introduktionsuppsatsen på grund av att kappan kommer för sent under utbildningen. Idén med kappan är att det ska skrivas från och med antagningen! Redan vid mitt första doktorandsamtal med den nyantagna doktoranden har jag understrukit vikten av att börja läsa artiklar med avsikten att förstå “the big picture”, som till sist är kappan. Jag har uppmuntrat doktoranderna att tidigt skapa en “skelettplan” av kappan där varje artikel de läser kan stoppas in med anteckningar. Till sist har kappan därmed fungerat precis som introduktionsuppsatsen. Enda skillnaden är att när kappan är färdig har doktoranden en text som är mer eller mindre en kappa till avhandlingen (med en senare uppdatering så klart). Att ha kappan nästan färdig vid halvtiden har upplevts som otroligt positivt av doktoranderna som då slipper en hel del stress under avhandlingens slutskrivning. Förhoppningsvis kommer Anna att få samma uppfattning som jag när hon frågar doktoranderna!

    3. Att klara av ett halvtidsseminarium med skriven kappa med en eller två uppsatser har, enligt min erfarenhet, varit en jättekick för de flesta doktorander på COB och har lett till ett förbättrat självförtroende, en förbättrad förståelse av ämnet och en förbättrad förmåga att ställa egna frågor (och en löneförhöjning!).

    Tack igen för alla funderingar! Gärna kommer med fler! Trots mina förklaringar här är det kanske ändå så att COB:s modell för halvtidsseminarium inte lämpar sig för vår nya institution. Kanske kan vi skapa någonting som är ännu bättre?

  7. mars 2, 2010 | 3:52 e m | Wilhelm Granéli

    FU-debatten förs både på prefektens blogg ”Spegellandet” och på inst hemsida (här). Vore kanske bättre att koncentrera inläggen hit till inst hemsida. Jag har i något av mina inlägg skrivit att ”if it ain´t broke don´t fix it!” Det har förts fram diverse förslag om förändringar, t ex halvtidsavstämning (seminarium) med kappa (sammanfattning/litteraturgenomgång) och något manus; fler obligatoriska kurser; färre snuttpoäng; mer ”strömlinjeformad” FU etc. Jag har dock inte sett att förslagen är resultat av några problem med nuvarande FU, klagomål från doktoranderna, någon kritisk genomgång av nuvarande FU, problem påtalade i utvärderingar av högskoleverket eller i samband med RQ08 etc. Innan förändringar genomförs måste väl rimligen någon analys av nuvarande FU göras. Det kan inte finnas någon anledning att lägga ner en massa arbete på något som fungerar bra eller t o m mycket bra! FU på COB har jag ingen större kännedom om, men Erics beskrivning tyder på att den är tip-top. På f d ekologiska inst är FU i viss mån avdelningsspecifik, dock med stora likheter mellan FU-ämnena. Limnologi har t ex halvtidsseminarium, men kanske inte så formaliserat som på COB. Så min fråga till Eric, Erik, Per, Almut, Anna, Magnus och alla ni andra som handleder eller doktorerar på vår inst är: vad finns det för problem som måste fixas till? Såvitt jag vet är avhandlingarna inom ekologi genomsnittligt av mycket god kvaliet i en internationell jämförelse och en del är av yppersta klass. Man måste acceptera en ganska stor spännvidd i avhandlingskvaliteten, dock med en tydlig undre nivå (som jag inte tror vi underskridit). Doktorander och handledare har olika förutsättningar, avhandlingsämnena kan visa sig m e m lyckosamma (vilket man inte kan veta på förhand, då är det knappast forskning, som ju måste innehålla risktagande), experiment och fältaktiviteter kan misslyckas p g a omständigheter utanför handledares och doktoranders kontroll etc. Doktorander är individer liksom handledare och att förvänta sig samma ”kvalitet” på alla avhandlingar är inte realistiskt eller önskvärt. Men är som sagt våra avhandlingar dåliga eller icke konkurrenskraftiga (t ex för post-docansökningar) i ett nationellt eller internationellt perspektiv, är våra nydisputerade inte attraktiva på arbetsmarknaden (limnologer har i alla fall lätt att få relevanta jobb), är doktorandernas allmänna vetenskapliga kunskaper och färdigheter (t ex statistik), biologiska kunskaper (generella biologiska teorier och metoder) eller specialkunskaper inom avhandlingsämnet dåliga??? Brister det i skrivförmåga, muntlig presentation, ansökningsskrivande etc??? Ingen har såvitt jag kunnat se svarat på eller ens berört dessa frågor, som borde vara vägledande när man ev ”reformerar” FU. Kanske det finns en massa dolt missnöje med FU? Nu är det givetvis inte så att doktoranderna ensamma skall bestämma utformningen av FU, men deras åsikter bör väga tungt. Så hör av er! Väntar med spänning på en problemformulering baserad på fakta (kvantitativa data) i sann vetenskaplig anda. Hittills har det mest varit tyckande.

  8. I still see a cental role for the Introductory Paper! Writing a literature review gets the PhD student started (fast and early in their project) on writing. When writing, one of the main challenges (for us all, but in particular for PhD students) is to create a logical progression from background and earlier findings through to a orderly discussion and conclusions.

    While (at least in Sweden) most undergraduates become proficient in the arts of oral presentation and poster production, writing practice is POOR. There is not time for regular ”essay-writing” and definitely no budgeted time for teachers to provide regular and detailed feedback on written material.

    Because many field-based subjects may need two field seasons before the first batches of data have been collected, writing the first m/ss may not get started until around the half-way mark of the PhD period. This means that writing practice is delayed, and the exercise of producing an introductory review bridges this gap.

    Biology is a massive and varied subject with very different publication traditions and requirements. For example, ecological journals often require a substantial review component and have relatively long and tightly-argued discussions. I feel that the idea of an absolute rule about a number of papers that must be produced by the half-way point is NOT constructive. I feel that absolute rules should be avoided unless they are absolutely necessary. We all (already) spend too much time trying to find solutions in situations where exceptions to rules are obviously necessary. Our goal should be good-quality theses, not standardization of the timing of manuscript production.

    I support the idea that the half-way seminar should be regarded as an important event. I also see good possibilities in the idea of producing a pilot version of the kappa in connexion with the seminar.

  9. Ville!
    Ditt mantra ”if it ain’t broken, don’t fix it” fungerar i många fall som ett gott rättesnöre.
    Men vari bestod de fakta, de kvantitativa data, som föranledde din entusiasm för att omorganisera biologin?
    De enda skälen var rent administrativa och hade ingenting med vetenskap eller undervisning att skaffa. Jag har i alla fall inte sett sådana kvantitativa data redovisade.

    Man ska dock passa sig så att ”if it ain’t broken, don’t fix it”-mottot inte blir passivitetens och lättjans devis.

    Jag har gång på gång redovisat hur jag tänker kring biologiska institutionens FU. Dessa baseras på det datum (faktum, observation) att två stora institutioner blivit en. Resten är deduktion.

    Återigen:
    Två institutioner tvingas samman till en.
    För att detta inte bara ska bli en administrativ koloss utan också ha substans så måste olika kulturer, vanor, traditioner, ideologier, arbetssätt och värdegrunder jämkas samman. Det är också prefektens uttalade intention.
    Jag menar att FU är den enda rimliga arena detta kan ske på (och i någon mån GU).
    Det måste finnas en gemensam biologisk FU.
    Därav följer att FU måste reformeras.
    För att göra den gemensam så måste vi komma överens om vad den ska innehålla och vilka former den ska ha.
    Då får vi väl plocka av det vi har i respektive kulturer för att svetsa samman en gemensam studieplan, obligatoriska kurser, kravspecifikationer på avhandlingar och vad det kan vara (och jag har på olika platser lagt konkreta förslag).

    Är det emellertid så, att man inte finner anledning att på allvar föra samman de två institutionernas verksamheter, utan bara har sammanslagningen som adminstrativ lösning på en del byråkratiska bekymmer (vad det det du ville Ville? (sic)), ja då finns förstås ingen anledning att fingra på FU.

    Och då behöver vi heller inte fingra på forskarutbildningsämnena.

    Jag ska återkomma och delvis upprepa mig i kommande inlägg, men det blir för långt här.

  10. mars 2, 2010 | 3:54 e m | Wilhelm Granéli

    Givetvis måste FU harmoniseras på inst, så att ev COB- och Ekologikultur när det gäller FU smälter samman. Men det fordrar fortfarande en analys av skillnader, vad som ev inte är bra och möjliga åtgärder. Det kan väl inte följa automatiskt att om man slår samman två enheter (3), så måste per definition allt göras om från first principles? Just FU var i min föreställningsvärld inte det som man i första hand borde göra om i grunden i en sammanslagen institution, men givetvis ligger det en poäng i att FU är ett sammanhållande kitt och doktoranderna är de framtida professorerna här på inst (med tanke på den låga rörligheten), så att skapa en gemensam världsbild kan vara värdefullt. Dock vidhåller jag att en grundläggande förändring måste baseras på en analys av svagheter i nuvarande FU, som antagligen endast kosmetiskt skiljer sig mellan f d COB och Ekologi. Och jag har inte från Dig Per sett någon analys av vad som är fel, däremot idéer – om än rätt allmänna – om hur en gemensam FU bör se ut. Nuvarande FU har funnits rätt länge och haft tid att finna sina former, så radikala förändringar måste vara väl motiverade.

  11. Det var inte min mening att påstå att det finns någon brist på FU vid Ekologen eller COB (eller ett dolt missnöje med FU) som vi behöver identifiera och “fixa”. Tvärtom! Precis som Ville säger håller vi en otroligt hög kvalitet på vår gemensamma forskarutbildning (och detta faktum kom fram i högskoleverkets utvärdering av biologi för några år sedan). Med andra ord: it isn’t broken and we don’t need to fix it! Jag tror inte heller att vi behöver en utredning/kritisk genomgång/analys för att undersöka de möjliga brister som finns inom FU vid de f.d. institutioner innan vi kan gå vidare – jag är helt övertygad om att sådana brister är väldigt få!

    Däremot tror jag att det kanske finns ett missförstånd kring det vi försöker åstadkomma med vår “nya” FU. Det är inte “radikala förändringar” det handlar om. Det är att hitta de delar av forskarutbildningen som verkligen har fungerat bra på Ekologen och COB och använda dessa för att skapa en ny FU som vilar på det bästa som fanns på de förra institutionerna och på så vis få en forskarutbildning som är ännu bättre än tidigare! Naturligtvis kommer vissa enstaka moment att kännas som en “radikal förändring” för doktorander från COB (men inte från Ekologen) och andra moment som en “radikal förändring” för doktorander från Ekologen (men inte från COB). Men någon sorts förändring är omöjlig att undvika. Det är oundvikligt på grund av att vi försöker skapa någonting nytt som baserar sig på två olika kulturer. Om vi t.ex. skulle behålla Ekologens traditioner och rutiner i sin helhet (som Ville verkar vara inne på) innebär det naturligtvis en “radikal förändring” för COBare. Och tvärtom om vi skulle behålla COB:s traditioner och rutiner i sin helhet.

    Det vi sysslar med i FUN är inte att “reformera” FU. Jag tror över lag att vi kan vara mycket nöjda och stolta över den forskarutbildning vi har drivit på Ekologen och COB och den behöver inte “reformeras”. Vi kommer säkert att behålla 80-90% av de rutiner och traditioner som har funnits på båda institutionerna, för de är i stort sett desamma. Av de kvarstående 10-20% som har skiljt institutionerna åt behöver vi endast plocka russinen, kryddade med nya spännande idéer från våra handledare, för att skapa en forskarutbildning som är ännu bättre än tidigare men i stort sett oförändrad. Denna process är långt ifrån den ombyggnad från first principles som Ville befarar.

    Naturligtvis är mina funderingar här mina egna visioner för FU och inte FUN:s (så långt har vi inte kommit) det finns fortfarande en “long and windy road” framåt tills vi är färdiga med ett förslag till en “ny” FU. Det är därför mycket viktigt att FUN får höra alla idéer och ta till sig all oro från våra handledare under vårt planeringsarbete. Jag är därmed väldigt tacksam för ert, Villi, Honor, Almut, Magnus, Anna och Per, visade intresse och engagemang. Jag ska uppmana FUN:s ledamöter att läsa era kommentarer inför nästa möte.

  12. mars 2, 2010 | 3:55 e m | Wilhelm Granéli

    Eric har gjort en synnerligen god analys av vad jag menar, så jag kan bara instämma. Och jag vill självfallet inte hävda att just ekologins FU är perfekt som den är. En sammanslagning måste förstås leda till att vissa saker ändras på båda huvudenheternas FU. En ytterligare kommentar till ev obligatoriska moment och strömlinjeformning av biologiska inst FU: En av målsättningarna med FU är att doktoranderna skall utvecklas till självständiga, kreativa och nyskapande forskare (men naturligtvis också utbildas till ett liv utanför universitetets värld). Vi har att göra med vuxna människor som bör få så stor frihet frihet som möjligt att göra sina egna val av avhandlingsämne, kurser, konferenser, utlandsvistelser etc. Jag vet att denna ambition ibland krockar med handledarens önskan att doktoranden skall jobba styrt inom en grupp eller ett projekt. Men kanske vi har gått för långt i vår ambition att ”skolifiera” FU. Många av oss äldre reagerar på att GU-studenterna inte talar om universitetet längre utan om ”skolan” och forskarskolor börjar ju bli populära. Skall också doktoranderna gå till ”skolan”? Här finns dessutom motsättningen mellan FU som en utbildning och ett jobb, men det kanske ff a är en arbetsrättslig och facklig fråga?. Jag menar hursomhelst att doktoranderna måste få stå på egna ben och göra egna val. Varför obligatorier och likriktning inte bör drivas för långt. Det är självständiga ja kanske t o m obstinata doktorander som är framtidens forskningsledare och nyskapare.

  13. mars 7, 2010 | 3:34 e m | Christer Löfstedt

    Min RSS-uppdatering om inlägg på Biiologibloggen har visst inte fungerat och datum för inläggen förvanskats vid överflyttning till ny adress. Så med risk för att kommentera något som redan blivit inaktuellt:

    – Jag har ingen svårighet att i alla inläggen finna en ganska stor enighet i huvuddragen – om än inte i detaljerna. Vilken bra början!
    – Jag tycker att FUN också börjar i rätt ända (och i enlighet med vad vi kommit överens om) när man belyser vad som behöver göras för att ”harmonisera” studieplaner och regelverk inom de delar som tidigare tillhörde Ekologi resp COB. Som jag uppfattar det är det inga stora frågor/problem som måste åtgärdas. Vad gäller regelverk är det egentligen bara två studieplaner (ekologi och biologi) som skall jämkas samman. Naturligtvis skall vi ha ett gemensamt upplägg – och sedan kan det beroende på vilka olika ämnen/inriktningar som vi landar i finnas utrymme för variation i detaljerna.
    – I likhet med många andra som yttrat sig tycker jag inte det är några stora missförhållanden som skall rättas till. Men det är ett lämpligt tillfälle att fundera igenom studieplaner och regelverk och där så är möjligt genomföra ytterligare förbättringar.
    – Hör gärna aktivt med de ämnesansvariga om vad de har för synpunkter (Vi är bara fyra som yttrat oss så här långt ”på nätet”).
    – Jag vore för min del glad om fokus hamnar på forskarutbildningens innehåll (kurser, workshops, seminarieserier, handledarinternat, relationen till forskarskolorna….) snarare än vad jag skulle beteckna som olika doktorandfackliga frågor. Jag vill fullt ut instämma med den tidigare ekologiprefekten(Ville) i hans syn på forskarutbildningen; den får och skall inte bli en ”skola”. Forskarutbildningen är en frivillig (och krävande) högre utbildning för vuxna människor, som syftar till att utbilda forskare och som successivt alltmer utvecklas till ett ”arbete som forskare”. Mycket av forskningen i Sverige utföres de facto av doktorander. Forskning kan och får inte bli en tillrättalagd verksamhet (det går liksom inte ihop med forskningens nyskapande natur) och det går inte heller att lämna resultatgaranti. Men vi skall från institutionens sida självfallet erbjuda utmärkta möjligheter och vi skall konkurrera med andra lärosäten genom kvalitén på forskarutbildningen. Sedan är det upp till doktoranderna att inom givna ramar fånga möjligheterna. Vilket de i de flesta fall gjort och säkert kommer fortsätta att göra. All vi som är handledare har en gång varit doktorander och jag tror att vi med lite extra ansträngning också kan fram-mana doktorandperspektivet på uppgiften.
    – Vad gäller villkoren för forskarutbildningen så skall vi se bortom doktorsexamen. Jag tror inte att vi skall utbilda fler doktorander än vi gör idag, snarare färre. (Däremot borde vi satsa på postdoc-tjänster för de bästa och en mjuk övergång till ett liv utanför universitetet.) Utgående från vad vi vet om dimensioneringen av biologisk forskning i Sverige och utomlands: Hur stor andel av doktoranderna kan vi rimligen anta skall fortsätta en karriär som forskare vid Lunds Universitet (eller annat universitet)? Utgående från våra forskningsanslag: Blir det mest forskning genom en satsning på doktorander eller post-docs? Vilken är den ideala blandningen?
    – Per har alltid bra funderingar om de stora frågorna (som så så många andra verkar undvika) men vad betyder förnyelsen av biologisk forskarutbildning konkret? Jag tror att du kan hjälpa FUN med en massa bra uppslag!
    – Vad gäller några detaljer: Jag tycker inte att FU-studierektorerna skall delta i doktorandsamtalen – utom i de fall då det uppstått allvarligare problem och då får ni agera “problemlösare”/medlare. Doktorandsamtalen bör vara en fråga för ämnesansvarige (eller vad det nu kommer heta i framtiden, examinatorn för doktoranden i fråga), handledarna och doktoranden. Ev ngn “mentor”. Dvs ”handledarkommittéen” eller vad någon kallade den. Ett doktorandsamtal om året bör räcka i normalfallet – men förhoppningsvis träffas doktorand och handledare nästan varje dag med möjlighet till diskussion (Jag vet att jag själv som handledare borde vara mera tillgänglig än jag är – men det löses inte med formella doktorandsamtal).
    – Halvtidsseminarium är mycket bra – men kopplingen till kappan gillar jag inte.
    – Introduktionsuppsatsen tycker jag – till skillnad från andra med undantag av Honor? – fyller en funktion. Problemet är när den inte skrivs och/eller när den blir för ambitiös. Men man skall inte kasta ut barnet med badvattnet. Rätt hanterad innebär den fortfarande en bra introduktion till avhandlingsarbetet. Och idag kan den publiceras på nätet. Här finns ett problem som kan lösas istället för att undvikas.
    – Hur lång tid tar det f ö att skriva kappan till avhandlingen när resultaten/uppsatserna väl finns där? Min kappa var väl inget föredöme men den var inte så dålig heller. Jag vill minnas att den tog 1-2 veckor att skriva – och den ”sålde bra”. Översattes t o m till ryska! Det är inte kappan utan forskningsresultaten som är flaskhalsen i avhandlingsproduktionen!
    – Alla bindande regler om att manus skall produceras i någon viss takt bör undvikas. Min erfarenhet är att det kan ta ett par år innan det finns något att skriva om. Utan att det för den sakens skull är något som egentligen gått fel.

  14. Pingback: » Det pågår en ganska viktig diskussion…

  15. Jo, det är många tankar och synpunkter som dyker upp här.
    Men kan vi verkligen ha en meningsfull debatt i kommentarsfälten till diverse blogginlägg?
    Alla har en möjlighet att annonsera sina synpunkter och kanske rent av föreslå verkliga åtgärder, men kommentarsfälten blir trånga, och långa inlägg, inklusive mina egna, blir nästan oläsliga.
    Vem modererar diskussionen, hur tas den tillvara, hur förs den framåt?
    Det finns ingen ordförande eller moderator eller sekreterare, bara skott i mörkret vars mynningsflamma vi kan hinna registrera innan ekot lagt sig och kulans mål för länge sedan kommit ur sikte.
    Vad är egentligen detta forum – finns det, fungerar det eller är det bara allas vår lilla ventil i sen kvällen då vi karvar ut ett par minuter för reflektioner och synpunkter?

    Eller sitter FUN:s medlemmar med delikata känslespröt utsträckta i rymden för att uppsnappa viskningarna och gör dem till argument och inlägg i de protokollsförda förhandlingarna?

    Vem är min samtals- eller diskussionspartner? Är det “alla” eller är det den jag vill det ska vara i sant postmodern anda?

    Mycket bra att Christer hojtar till!

  16. Det är bra att denna diskussionen om FU på nya Biologiska Institutionen kommer igång, men jag skulle gärna se fler doktorander engagera sig. Vad vill ni med FU? Vad är bra, vad är dåligt? Vad behöver förändras, och i vilken riktning?

    Trots allt så har vi ju framförallt FU för doktorandernas skull, forskning kan mycket väl ske utan doktorander, t. ex. via postdocs. Därför måste doktoranderna vara beredda på att engagera sig mer och inte bara lämna över denna viktiga diskussion enbart till handledarna. Jag saknar visionerna från doktorandernas sida, och hoppas att de kan engagera sig mer.

    Jag arbetade också inom NDR och doktoranråd m. m. under min tid som doktorand, och jag minns att de rent doktorandfackliga frågorna (utbildningsbidrag kontra doktorandtjänst, stipendier m. m.) tog mycket tid och kraft. Icke desto mindre tror jag att det är nödvändigt att doktoranderna också lyfter blicken bortom de rent doktorandfackliga frågorna och vågar ha lite större visioner, drömmar och önskemål.

    Målet med FU för doktorandernas sida kan inte “bara” vara att få bort stipendiemissbruk och sexuella trakasserier mot doktorander (det är viktigt, men bara ett första steg), eller ens att alla ska garanteras doktorandtjänst (vilket iochförsig är bra, och något jag stödjer till fullo). Detta är dock bara de yttre formerna, och FÖRUTSÄTTNINGEN för att sedan göra något bra. Målet måste väl vara att ni doktorander får en bra och allsidig forskarutbildning som gör att ni kan få ett bra och tillfredsställande arbete efter disputationen. Eller har jag missuppfattat något? Doktorandernas svala engagemang för INNEHÅLLET och inte bara formerna för forskarutbildningen uppfattar jag som problematisk.

    Precis som vi handledare måste “lyfta blicken” bortom våra kortsiktiga intressen att få doktoranderna att “leverera data” och uppsatser, för att kunna examinera självständiga och duktiga doktorer, så måste också ni doktorander lyfta blicken bortom de (iochförsig viktiga) doktorandfackliga frågorna om ekonomi och formalia, och hjälpa till att formulera visioner och konkreta förslag som kan förbättra FU. Såväl handledare som doktorander måste alltså “gå ur den egna rollen” och se bortom sina egna intressen (åtminstone tillfälligt) för att det här ska bli bra. Jag hoppas därför på ett ökat engagemang, från såväl doktorander som handledare i fortsättningen.

    Några konkreta frågor/funderingar:

    1/Innehåller FU för mycket eller för lite teori?

    Min personliga reflektion är att doktoranderna ofta blir ganska duktiga på ett litet smalt område, men att de är teoretiskt rätt skrala och saknar bredare allmänbildning.

    2/Bör vi ha fler eller färre obligatoriska moment?

    Per tycker att vi bör ha fler obligatoriska kurser, själv är jag tveksam, eftersom den fria tiden till forskning krymper alltmer.

    3/Vad bör kurserna och de obligatoriska momenten innehålla?

    Jag vill gärna höja nivån på de obligatoriska momenten, med fler teoretiska kurser och mindre av procedurkurser av typen Introduktionskurs, “Dags att Disputera”. Teoretiska kurser med fokus på grundläggande ekologi och evolutionsbiologi ger mindre gymnasifiering och bryter den oroande attityden att doktoranderna upplever sig fortfarande vara “i skolan”.

    4/Bör vi behålla antalet doktorander eller minska antalet?

    Mitt svar är att vi bör överväga att minska antalet doktorander med 25 – 50 %, och gradvis styra över resurser från GU till medfinansiering av postdocs. Både för att höja forskningskvaliteten, och av omsorg med doktoranderna. Genom att ha färre doktorander höjer vi kvaliteten på FU. Fler postdocs innebär goda förebilder för doktoranderna, och gör att de “kan lyfta sig i håret”. Inte minst kvinnliga postdocs kan vara goda föredömen för kvinnliga doktorander i en manligt dominerad forskarvärld.

    På ledande universitet i USA är postdocs förstaförfattare på över 50 % av alla artiklar som publiceras, hur ser det ut i Lund? Misstänker att det snarare är 75 % doktorander som är förstaförfattare, vilket säger en del om obalansen i systemet: vi utbildar för många doktorander, i förhållande till resurserna, och kan inte erbjuda dem tillräckligt goda villkor. Vi bör utbilda färre, och erbjuda dem bättre villkor (helst inte stipendier), vilket gör att vi kan attrahera de bästa och också ställa krav. I alla andra sammanhang brukar man säga att en schysst lön och goda anställningsvillkor är en förutsättning för att kunna attrahera de bästa – den principen borde väl då också gälla doktorandutbildningen?

    Färre doktorandplatser skulle innebära en hårdare konkurrens om platserna, men för de som blir antagna kommer vi att kunna erbjuda bättre villkor. Inte minst med fler postdocs så kan i idealfallet varje doktorand arbeta nära en eller flera postdocs, vilket stoppar gymnasifieringen och risken att doktoranderna sneglar för mycket åt varandra, istället för att söka vetenskapliga förebilder högre upp.

    5/Finansieringsformer:

    I min vision ska Biologiska Institutionen vara ett ställe dit utländska postdocs drömmer om att få komma, och vi att vi tar emot dem med öppna armar! Vi har redan fått de två första s. k. “outgoing postdocs” (EU) på hela LU, vilket vi ska vara stolta över, och något som avspeglar forskningens kvalitet på Biologiska Institutionen. Helst vill vi ha fler, och det kommer att kräva resurser i form av “motfinansiering” från institutionen. Denna motfinansiering bör tas från FU-delen, på bekostnad av antalet doktorander, och i gengäld bör postdocs engageras mer i FU och i handledningen. Jag tror att gymnasifieringen ökar ju fler doktorander vi har, bästa sättet att bryta den är att låta doktorander arbeta i en lagom strukturerad grupp med flera nivåer: Handledare/professor, 1-2 postdocs, och 1-4 doktorander.

  17. Per:

    “Eller sitter FUN:s medlemmar med delikata känslespröt utsträckta i rymden för att uppsnappa viskningarna och gör dem till argument och inlägg i de protokollsförda förhandlingarna?”

    Jo, det gör vi (iallafall jag!). Fortsätt gärna diskutera i det här forumet, jag tycker att du (och andra) har kommit med flera tänkvärda inlägg. Allt som sägs här kanske inte kommer att genomföras, men det kanske heller inte är meningen? Det här forumet är väl någon slags “brainstorming”, som jag uppfattar det, alltså det ska fritt kunna tänka stor och ostrukturerat.

    Ser fram emot fler inlägg från din och andras sida alltså!

  18. Erik m.fl.!

    På fråga 1/ säger jag “ja”.
    Det är för lite teori och allmänbildning.

    På fråga 2/ säger jag “ja”.
    Det behöver inte ta mer tid från egen forskning eftersom jag inte förespråkar mer, bara annorlunda (60 hp är 60 hp också i min vision).
    Men mer och mer genomtänkta obligatorier befordrar fråga 1/.

    På fråga 3/ säger jag “håller med Erik”.

    På fråga 4/ säger jag “minska”.
    Jag tror att vi är generellt sett överbefolkade, också på doktorandsidan. Detta är inget påhopp på existerande doktorander, men jag tror vi gör oss all en otjänst genom att tro att doktorander löser alla problem och att alla som vill ska gå forskarutbildningen.
    Håller med Eriks argument.

    På fråga 5/ säger jag “vet ej”.
    Men tenderar nog att hålla med Erik.

    Jisses – så mycket har jag nog inte hållit med Erik på länge!!

  19. Per:

    Det är möjligtvis lite oroväckande att du håller med mig om nästan allt, eftersom all fruktbar diskussion bygger på oenighet som sedan leder vidare:) Dock hoppas jag att fler engagerar sig, inte minst doktoranderna, och jag tog Willes uppmaning att komma med konkreta förslag på allvar.

    Jag håller f. ö. inte med Wille att du inte varit konkret Per: i mina ögon har du kommit med flera bra och konkreta förslag, bl. a. det om handledarkommittéer.

    En mer generell aspekt av den här diskussionen är att jag hoppas att vi ska börja problematisera relationen mellan FU och forskningen. Ska all forskning vara FU? Det blir konsekvensen om man anser att doktoranderna ska vara “basen” i forskningen (det anser INTE jag; FU är en utbildning, forskning är mycket mer). Det tycks vara N-fakultetens lednings attityd, d. v. s. doktorandutbildningen är huvuduppgiften och det är där den huvudsakliga forskningen ska bedrivas. Det leder till överantagning och överdimensionering av forskarutbildningen och oundvikligen sänks kvaliteten.

    Som jag tidigare underströk bör vi växla över till ett system där postdocs blir vanligare, och där doktorander jobbar nära dessa postdocs och inte blir utelämnade åt sig själva. Doktorander har inte den erfarenhet och överblick som krävs för att hitta fram till forskningsfronten, och de skulle tjäna på att vi gick över till ett system där de är färre men får mer högkvalitativ handledning och får interagera med fler postdocs med tidigare forskningserfarenhet, utöver handledaren.

    Basen i forskningen ska vara postdocs, och seniorer måste också vara forskningsaktiva och inte enbart lägga ut forskningen “på entreprenad” till doktorander. Det sänker kvaliteten och är ett enormt slöseri med forskningsresurser, eftersom erfarna handledare och seniorer har mycket kvar att ge. Det sägs att biologer når sin kreativa topp i 50-årsåldern internationellt sett, men jag har en känsla av att i Lund mals många ner i den administrativa malströmmen långt tidigare och forskningen inskränks till att anta en doktorand med jämna mellanrum.

    Vi bör även överväga att investera mer resurser i form av teknisk personal som kan hjälpa doktorander och postdocs, istället för att slentrianmässigt anta nya doktorander så fort vi får lite resurser över. Även detta kommer att gynna doktoranderna, eftersom det inte är så lyckat att sätta doktorander på rena metodutvecklingsprojekt; det leder sällan till några bra avhandlingar.

    Alltså: för FU bör vi eftersträva mindre volym och färre doktorander, men vassare!

  20. Tja, jag kunde inte säga det bättre. Trots att det bryter mot idén om att vi borde ha olika uppfattningar för att det ska bli bättre.
    Dialektiken till trots.

  21. Spännande att läsa bloggandet om FU. De kommentarer som dyker upp i mitt huvud när jag läser inläggen kommer nästan ofelbart som del av nästa inlägg. Då kan man resonera så att det är onödigt att lägga energi på ett inlägg, eftersom de synpunkter man har ändå ganska snart kommer att postas av någon annan. Men det finns trots allt en anledning att lägga sig i även om det inte märkbart skulle öka åsiktsfloran: Ju fler som bidrar med inlägg i en bloggdiskussion desto bättre syns det vad som går att förankra. Därför håller jag med Christer att fler bör delta, och här kommer några av mina reflektioner.

    För det första håller jag med Erik och Per om att vi bör öka den relativa andelen postdocs. Det är väl dessutom så att det är en process som pågått ganska länge nu, men som ännu inte är avslutad. Skall man åstadkomma en internationellt stark forskningsmiljö idag så bör man se till att den består av en salig blandning av doktorander, postdocs, gästforskare, teknisk personal och seniorer, och de skall gärna ha så olika bakgrund som möjligt. Sådana miljöer erbjuder de i särklass bästa förutsättningarna för doktorandernas forskarutbildning. Därmed vill jag understryka att FU är en integrerad del av institutionens verksamhet och jag vill uppmuntra FUN att tänka utanför det som strikt hör till forskarutbildningens domäner. Motsvarande sak gäller GUN. Vi bör undvik att grundutbildning, forskarutbildning och forskning styrs som separata verksamheter.

    Åter till det som diskuterades i början om halvtidsuppsats. Att COB gick över från introduktionsuppsats till halvtidsuppsats berodde delvis på att de flesta introduktionsuppsatser presenterades först när halva doktorandtiden förbrukats. Därmed var det i viss mån en namnanpassning och inte en total nyordning som infördes. Jag har en känsla av att diskussionen om ”kappans” vara eller inte vara i halvtidsuppsatsen bottnar i olika tolkningar av vad som menas med en kappa. I den färdiga avhandlingen består kappan dels av en introduktion, ofta med reviewkaraktär, och dels av en sammanfattning och tolkning av resultaten i de olika artiklarna. Introduktionen är väl en självklar del i en halvtidsuppsats (även så i en introduktionsuppsats), medan resultat och tolkningar kan tas med bara i den mån de existerar. Sedan är det väl upp till doktoranden om han/hon vill klippa in text från halvtidsuppsatsen i avhandlingen eller om det känns bättre att skriva nytt. Det viktiga med halvtidsuppsatsen (eller vad man nu vill kalla den) är att den skall hjälpa doktoranden att inhämta bakgrunden tidigt och reflektera över den. Utöver en välformulerad grundläggande intention med halvtidsuppsatsen tror jag inte vi skall försöka reglera detaljer om vad den skall innehålla. Våra avhandlingar spänner över ett brett fält av biologi och vägen till dessa avhandlingar måste kunna anpassas både efter uppgiften och efter doktoranden.

    Till sist vill jag slå ett slag för ”PhD-committes” som man har i många andra länder. En sådan kommitté bör bestå av handledarna, ämnesansvarig och ett par personer till, och den skall följa doktoranden från antagning till avhandling. Ett möte direkt efter antagning, och sedan ett års intervaller tills kommittén är tillfreds med ett komplett utkast till avhandling. Det skulle motsvara kravet på doktorandsamtal, och utgöra ett bra stöd för den kontinuerliga interaktionen mellan doktorand och handledare.

  22. Jag håller med Christer att vi har en livlig och givande diskussion om FU på gång! Tack till alla som hittills har bidragit med bra idéer och funderingar! Men liksom honom vill jag se fler på institutionen som engagerar sig i denna livsviktiga fråga. Jag har med stort intresse läst vad Per och Erik har diskuterat men som Per är jag också lite överväldigad av alla åsikter, funderingar och idéer som har kommit fram – det är lite svårt att hitta en röd tråd genom det hela. MEN det är ändå mycket som jag har tagit till mig, t.ex.:

    1. Det finns en vilja att tänka stort och det gillar jag! Nu har vi ett utmärkt tillfälle att diskutera vad en forskarutbildning i biologi egentligen är och vilka färdigheter vi helst vill att våra doktorander ska ha när de disputerar. Och jag håller med Erik att doktoranderna har en viktig roll att spela i detta stortänkande (och inte endast när det gäller de väldiskuterade fackliga frågorna).

    2. Christer L håller starkt med Ville i hans syn på forskarutbildningen: den får inte bli en skola med resultatgaranti. Christer skriver att det är en frivillig (och krävande) utbildning för vuxna människor och det får inte bli tillrättalagt. Jag hålla med Ville också på den punkten. Redan som postdok tyckte jag att Sveriges FU system var mycket mer styrt och liknade mycket mer en skola än systemet i Australien. Det tycker jag fortfarande. Däremot ser jag även fördelar med alla utbildningsmoment (kurser, undervisning, pedagogisk utbildning, halvtidsseminarium, anslagsansökning m.m.) – man kan inte komma ifrån att våra doktorander är “skolade” inte endast till forskare men även till akademiker som kan fungera bra i en vanlig universitetsmiljö med alla dess uppgifter och ansvarsområden. Svenska doktorander är bättre förberedda för ett liv inom universitetet än jag var som färsk doktorand. Och det är en mycket bra och önskvärd färdighet tycker jag. Däremot får “skolningen” aldrig ta över – 60 p duger gott och väl, och inte en poäng mer! Ville (och Per L) har helt rätt när de säger att doktoranden måste ha friheten att utveckla sig som en självständig och duktig forskare och att lära sig att stå på egna fötter och ställa egna forskningsfrågor. Det kräver ett utbildningssystem som prioriterar och stödjer frihet och som främjar en mognadsprocess hos doktoranden. En optimal balans mellan “skolning” och frihet kan vi definitivt hitta!

    3. Enligt den diskussion som har pågått mellan Per och Erik har vi kanske för många doktorander. Det är inte omöjligt – det var slutsatsen som externa utvärderare kom fram till vid M Fak:s stora utvärdering för några år sedan. Jag håller med Erik (och förmodligen Christer L): hellre färre doktorander om vi därmed kan erbjuda en vassare utbildning för var och en. Eriks förslag att anställa flera postdoks är säkert en bra lösning för att höja utbildningskvaliteten. Från min egen erfarenhet är en senior forskare med ett par postdoks och ett par doktorander en väldigt bra forskningskonstellation (och för det mesta har detta varit min egen konstellation sedan länge). Doktoranderna får otroligt bra handledning även från postdoks. Om forskargruppen dessutom är tajt kopplad till andra liknande forskargrupper inom ämnet då är doktorandernas handlednings-/utvecklingssituation ännu bättre. Jag är däremot mindre övertygad om att finansieringen av postdoks skulle ske via FU-medel. Jag skulle hellre använda FU-medel till FU, d.v.s. för att finansiera doktorander (lön, kurser, internat m.m.), även om de blir färre. Vi har redan många kanaler där man kan få postdok pengar. Jag har aldrig haft problem att hitta externa medel (inom och utanför Sverige) till minst två postdoks i stort sätt alltid.

    4. När det gäller kursutbudet, jag håller starkt med Per: 60 p är 60 p och de ska aldrig bli fler, men vi har en stor frihet att skapa någonting nytt och riktigt bra med dessa 60 p, oavsett andelen obligatoriska moment. Jag ser fram emot en livlig diskussion om detta, och gillar Pers intresse för ”big picture” kurser som är både grundläggande och filosofiska och som uppmuntrar doktoranden att tackla de stora frågorna/begreppen/kontroverserna inom modern biologi.

    5. En livlig diskussion har redan uppstått kring introduktionsuppsats kontra halvtids ”kappa”. Mina åsikter baserar sig på COB:s otroligt bra erfarenhet av denna del av forskarutbildningen. Som jag har skrivit flera gånger tidigare ser jag ingen stor skillnad mellan introduktionsuppsatsen och “kappan” (som verkar bli ett laddat ord på ekologen). Båda ska börja skrivas redan från utbildningens första dag. Naturligtvis är “kappan” inte samma som den kappan som finns i det slutliga avhandlingen (som bl. a. beskriver doktorandens slutresultat i relation till allt annat gjort i fältet) – men både halvtidskappan och halvtidsuppsatsen bör skrivas som en review artikel som beskriver hela forskningsfältet och som leder till doktorandens “big idea” eller “tes”. Om halvtidskappan eller halvtidsuppsatsen (eller en uppsats med vilket namn som helst) skrivs på detta sätt kan den fungera både som en utmärkt introduktion till ämnet och som en färdig text som kan användas i den slutliga avhandlingen (och därmed spara doktoranden mycket tid och stress i slutänden – någonting som verkligen har uppskattats på COB). Allvarligt talat har denna halvtidsgrej inte varit så märkvärdigt på COB. Reaktionen från Ekolgen har överraskat mig lite.

    6. Christer L tycker inte att FU-studierektorerna skall delta i doktorandsamtalen – utom i de fall då det uppstått allvarligare problem (då får studierektorerna agera som problemlösare/medlare). Enligt Christer bör doktorandsamtalen vara en fråga för ämnesansvarig (eller vad det nu blir i framtiden, examinatorn för doktoranden i fråga), handledarna och doktoranden (eller eventuellt någon mentor). Jag är också inne på denna linje. Jag höll i doktorandsamtalen på COB för att jag tyckte att mitt oberoende var viktigt (vilket en ämnesansvarig inte kan vara) – men vi hade endast ca 40 st doktorander. Nu har vi för många. Det var därför jag tyckte att ett mentorssystem skulle bli bra, men det kan bli svårt att organisera (det är en extra arbetsbörda som vissa kanske sätter sig emot). I slutänden kan jobbet kanske falla till ämnesansvarig (eller motsvarande). I detta fall tycker jag att det är ytterst viktigt att studierektorn är mycket bekant och synlig för doktoranderna så att de känner sig trygga att komma till studierektorn med problem, om dessa uppstår. Ett möte mellan studierektorn, doktoranden och handledaren vid antagningen och kanske ett möte till i samband med halvtidsseminariet kan säkert lösa detta.

    7. Christer L tycker att alla regler om att manus skall produceras i någon viss takt bör undvikas. Enligt Christers erfarenhet kan det ta ett par år innan det finns något att skriva om, utan att det för den sakens skull är något som egentligen har gått fel. Jag tycker han har helt rätt! Och precis som jag har skrivit flera gånger förr: en sådan regel har ALDRIG funnits på COB, inte i samband med halvtidsuppsatsen och inte i samband med avhandlingsarbetet! Och det får aldrig uppstå på vår nya institution heller!

    Det var en lång (tyvärr) sammanfattning av mina egna åsikter angående de största frågor som vi ”brainstormar” med just nu här på Biologibloggen. Dans inlägg hann jag inte läser innan – det ta jag nästa gång. Det här är en kul och viktig diskussion! Tack för engagemanget!

  23. mars 8, 2010 | 10:03 f m | Jan-Åke Nilsson

    Diskussionen om introduktionsuppsats eller ett formaliserat halvtidsseminarium med “kappa” har nu pågått en tid i detta forum. Från början tycktes dessa två modeller stå långt ifrån varandra men allteftersom inläggen trillat in förefaller mig skillnaderna i grunden iallafall egentligen inte vara så stora. Antingen har man introduktionsuppsats där avhandlingsarbetets bas i form av tidigare publiserade arbeten sammanfattas (väljer man denna modell måste dock en sådan vara klar inom det första året) eller så skriver man kontinuerligt (tack för detta klarläggande Eric) ett skelett till en kappa som sedan färdigställs till en forskningsfälts-sammanfattande kappa att framläggas tillsamman med några artiklar i “halvtid”. Väljer man introduktionsuppsats har detta brukats kombineras med ett halvtidsemainarium alltså en enbart muntlig sammanställning av vad man gjort och vad man ämnar göra under näösta halva.

    Alltså två saker vill åstadkommas; att tidigt sätta sig in i litteraturen som rör forskningsfältet och att vid halvtid få tillfälle att stanna upp – sammanfatta vad man har och planera framåt. Vilket av dessa modeller som är att föredra skiljer sig säkert mellan olika foskningsuppgifter. I en del projekt är det viktigt att tidigt läsa om metoder, speciell försöksdesign eller få ett snabbt grepp om forskningsfältet för att på ett optimalt sätt planera de första experimenten/fältstudierna i andra projekt kan det vara viktigt att snabbt komma igång med experiment och läsandet kan komma lite då och då under det fötsta året.

    Men vänta nu…
    Olika projekt kan gynnas av den ena eller andra modellen, jag är säker på att olika doktorander jobbar bäst efter ena eller andra modellen
    Varför då inte ha två olika vägar för forskarutbildningen på biologiska institutionen, ett vägval som görs vid antagningen av doktoranden själv (i samråd med handledaren) och som sedan följs. Då kan ju varje doktorand välja den modell som passar just doktoranden och dennes projekt bäst.

    Detta är ju bara en förhållandevis liten del av den totala obligatoriska forskarutbildningen som i övrigt naturligtvis ska samordnas så mycket som möjligt för alla doktorander. Här kan man tänka sig inslag som t.ex. vetenskapsfilosofi och “grundläggande” evolutionära eller teoretiska kurser. Man måste dock fundera på att avvägningen mellan väldigt “breda” allmänbildningskurser och mer specifika kursmoment som kanske mer direkt gynnar doktorandens avhanlingsarbete blir optimal.

    Ha de bra
    Jocke

  24. Nu med bara 25 kommentarer är denna tråd nästan oläslig – rent tekniskt.
    (Kommentarerna är det inget fel på!)

    Om vi ska ha nätdiskussioner måste det väl finnas bättre tekniska lösningar än hypersmala spalter med mindre än tio ord per rad.

    Det blir ett jäkla rullande upp och ner och vanskligt att hitta igen det man ville läsa om eller kommentera på.

  25. Ja Per jag håller med dig: det är svårt att hänga med – mina egna inlägg (som kommer inte lika ofta) är tyvärr rätt långa för att försöka kommentera alla andra inlägg. Det är som du säger svårt att få en överblick med allt rullande upp och ner. Min strategi nu är att kopiera bloggen och klistra in det i ett Word dokument. Det hjälper något.

    Tack för dina kommentarer Jocke – doktoranderna har också föreslagit att man kanske kunde väljer uppsatsmodellen vid antagningen. Det är kanske ingen dum idé fast det är snyggare och enklare att ha en enda alternativ som alla följer.

  26. Nu ska jag försöka avhålla mig från att tycka om dittan och dattan och i stället zooma in på ett par huvudproblem i denna FU-fråga.

    (i) Obligatoriska moment
    Skälen till att jag tycker att de obligatoriska momenten ska byggas ut något och förstärkas är att
    – jag tror att det är bra som en sammanhållande kraft för den nya institutionen
    – disciplinen “biologi” är idag så stor och mångfaldig att det fordras ett synsätt och en världsbild bland biologer som åtminstone hjälpligt kan bidra till orienteringen i detta landskap och också bidra till respekten för andra inriktningar än ens egen lilla snäva specialitet
    – forskningens och vetenskapens roller i samhället är stora, viktiga och inte minst föränderliga. Att vara vetenskapligt skolad idag innebär att man också måste kunna förhålla sig till och förstå genuscertifieringsdebatter, forskningsfinansieringspolitik, föreställn ingar om “anställningsbarhet” och innovationer, vetenskapens som makt- och befrielsekraft, etik, ja – väldigt mycket. Det är det ansvar man har som forskarutbildad!
    Därför behövs obligatoriska kurser i t.ex. vetenskapsteori och forskningsetik. Och också i det som bygger ihop, kittar samman biologin – evolutionsbiologi, teoretisk biologi, t.ex.

    (ii) Handledarkommitté
    – Detta är ytterligare ett led i sammanhållningsprocessen och ett sätt för både doktorander och handledare att vinna respekt och förtroende för inriktningar utanför den egna.
    – Det är också, om det fungerar, en mekanism för kvalitetssäkring. Inte för att våra avhandlingar i genomsnitt är dåliga, men för att förhindra att de blir det i tider av stora förändringar, både inom och utom de vetenskapliga utvecklingarna. Det är tveklöst så, att många forskagrupper tveklöst låter doktoranderna växa upp i världsledande miljöer inom sitt gebit, men som modernt forskaarutbildad borde man kunna mer än det.

    (iii) Halvtidsseminarium
    Det tycks råda hyfsad samstämmighet kring detta och jag kan bara hålla med det mesta.
    Eric’s tankar av den 8/3 04.45(!), punkt 5, tycker jag låter bra.
    Jag upprepar mig – halvtidsseminariet bör förutom en rapportering av avhandlingsarbetet också innehålla reflektioner kring metoder, teori, tillämpningar – en slags självreflektion för att sätta sitt arbete i sammanhang. Jag stöter inte sällan på doktorander, inom och utom mitt eget ämne, som ibland undrar vad avhandlingen och forskningen egentligen ska vara bra för (förutom att lägga grunden till en akademisk karriär…).

  27. Vad ni har tid!!!! Hur i detalj en halvtidsuppsats ser ut och exakt när den skrivs hoppas jag att ni kan låta vara ganska flexibelt. Jag tycker inte om alldeles för mycket formalism, den brukar misgynna kreativiteten.
    Jag tänkte bara ta upp ett par få saker som kan förbättras i FU. Det fanns och finns fortfarande doktorander som inte får den handledning som de skulle ha. Doktorander, rättar mig ifall jag har fel och ni inte känner någon som mår sämre än bra. Allt som kan förbättra det är bra:
    1.Det är bra med handledarkollegier, där ämnesansvariga och mentorer spelar en roll, mentorer ska stå lite utanför ämnet men inte så långt utanför att de inte kan relatera till det. I nuläget spelar ofta biträdande handledaren ingen eller en helt meningslös roll.
    2. Det kan också vara en viktig funktion av en halvtidskontroll att kontrollera om allt verkligen går bra. Vid halvtiden ska man ha någon idé om hur avhandlingen kommer att se ut. Det går inte alltid, och inte alltid är det ett problem om man inte vet det men ofta. Det är också funktionen av doktorandsamtal, men i COBs doktorandsamtal upptäcktes problem ofta för sent, eller så fanns inga rutiner att åtgärda dem ifall de upptäcktes.
    3. Vi handledare måste blir bättre att ge och ta kritik om något inte går bra. Om någon (t.ex. en mentor) ser att en doktorand mår dåligt eller har problem så måste det vara möjligt att prata med handledaren. Det är i nuläget alldeles för känsligt, och det skulle vara ett viktigt inslag i en handledarinternat att vi lär oss att ge och ta kritik från kollegor. Vi är otroligt rädda att trampa varandra på fötterna – men man kan ju ge konstruktiv kritik.
    4. Som Christer skrev i något inlägg slutar inte uppgiften med att förse doktoranderna med sina titlar. Der ska finnas ett liv efter disputationen, och det blir ofta enklare om man funderar över det innan. Vissa doktorander är kanske rädda och vill inte tänka på det förrän efter men jag tror de flesta skulle uppskatta viss hjälp med detta. Och då menar jag inte kurser som ger lite allmän handledning, men individuell hjälp och råd, t.ex. karriärsamtal. På COB tog vi fram ett papper som ska hjälpa vid så kallade karriärsamtal, fakultetens jämställdhetskommittee har lovat sådana samtal för var och en, men i vilken utsträckning det efterlevas vet jag inte. En till uppgift för handledarkollegiet tycker jag, och helst inte som formalitet men som kreativ hjälp.

    Jag säger inte att allt är dåligt, bara ifall ni tycker jag är för negativ. Vi är ju som vi alla vet mycket bra och helt fantastiska men om vi ska förbättra något får vi kanske inse att det finns saker som kan förbättras, och jag mistänker att det är samma känsliga problem överallt. Och som andra undrar jag varför inte ni doktorander vågar att komma med sånt som kan förbättras! Det här handlar om er utbildning och om 4 år av era liv och om hur ni kan gå vidare efter det! Och vi handledare rör inte oss om inte ni kräver det. Vi är ju så bra…

  28. Doktorandernas tystnad har jag funderat på en smula.
    Här är en provokativ lista på tänkbara skäl till deras tystnad

    – De vill, men är oförmögna
    – De vill, men är rädda för repressalier
    – De är ointresserade av allt annant än sin egen forskning
    – De har inte tid – forskning, kurser, undervisning, administration tar all tid
    – De vill, men har inte givits tid av handledarna
    – De både kan och vill, men anser att de talar för döva öron och avstår därför

    Min poäng är inte att hacka på doktoranderna, inte heller att göra denna lista uttömmande.

    Min poäng är, att om något eller några av skälen ovan gäller så är det fel på forskarutbildningen.
    Således behöver den reformeras.
    Q.E.D.

  29. “De både kan och vill, men anser att de talar för döva öron och avstår därför”

    Precis. Det sistnämnda är orsaken varför jag som doktorand inte har skrivit någonting här.

    Dan Nilsson och Eric Warrant vet vad jag menar.

  30. Aha….

    Och varför och på vilket sätt är öronen döva?

  31. När man till exempel sedan nästan ett år har påpekat som doktorand på det som Almut skrev i sin sats nummer 5.

    Det finns mycket som kan förbättras inom FU ur en doktorands synvinkel, till exempel känns det för mig att doktorandsamtal inom COB har varit fullständigt meningslösa.

    Att det finns inga allmänna regler för den “individuella studieplanen”.

    Att det finns doktorander som lever i permanent osäkerhet angående framtiden av sitt projekt eftersom handledaren fick uppsägning av institutionen för snart ett år sedan utan att någon realistisk lösning för handledningsfrågan har kommit på bordet.

  32. Trista nyheter (för mig) Josef.

    Men det bara förstärker min övertygelse om att FU måste reformeras ordentligt, både vad avser former och innehåll.

    Skriv en framställan till doktorandrepresentanterna i FUN, den behöver inte vara lång.
    Skriv en framställan till FUN för behandling på deras nästa möte.
    Utveckla det du nu påpekat här på bloggen med ytterligare inlägg.
    Jag kände inte till de problem du identifierar – låt alla ta del av dem.

    Som jag så länge tjatat om – vi behöver en genomgripande diskussion och förändring av FU.

    There is indeed a reason to fix it.

  33. Josef har tillsammans med ytterligare en doktorand hamnat i en mycket besvärlig handledarsituation. Problemen bottnar i konsekvenser av uppsägningarna på COB förra året. Det finns många orsaker till att situationen fortfarande inte fått någon lösning, men handledarsamtalen är inte en av dessa orsaker.

    Den mycket svårlösta situation som kan uppstå vid förlust av handledare med unik och essentiell kompetens visar egentligen bara att vi i framtiden inte bör inleda någon forskarutbildning med en så sårbar handledarlösning. Vi måste helt enkelt se till att alltid ha en beredskap för förlust av huvudhandledare. Det är något att tänka på när vi nu organiserar gemensamma principer för forskarutbildning.

    De redan uppkomna problemen skall naturligtvis också lösas och det jobbar vi nu intensivt med.

  34. Hej allesammans!
    Tack för alla era värdefulla inlägg.
    Efter att ha läst igenom kommentarerna på denna sidan känner jag mig mycket väl förberedd inför vårt FUN-möte i morgon.

    Det känns roligt och inspirerande att arbeta med uppgiften att integrera forskarutbildningarna vid den nya institutionen.

  35. Josefs tråkiga erfarenheter stärker mig i övertygelsen att handledarkommittéer är nödvändiga. Alltför många doktorander blir beroende av en enda person, och det finns inget engagemang för dem på annat håll. Ett systemfel som förhoppningsvis kan rättas till, inte bara, men bl. a. genom handledarkommittéer.

    Antagningen av doktorander ska vara en angelägenhet för fler än handledaren och den innersta kretsen. För doktorandernas skull och för att upprätthålla kvaliteten och kontinuiteten.