Rapporter från arbetsgrupperna

Nedan finns arbetsgruppernas rapporter och utredningsmaterial

Grundutbildningsgruppen

Infrastrukturgruppen

Forskarutbildningsgruppen

Organisationsgruppen

Det här inlägget postades i Arbetsgrupper, Lägesrapporter. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Några reflektioner kring GU- och FU-rapporterna.

    Bästa,
    Per

    GU

    GU-gruppens ganska omfattande och genomarbetade rapport innehåller många tankar om rekrytering och organisation, men föga om biologiutbildningens innehåll.
    Det finns därmed en risk för att biologiutbildningen i Lund kommer att stagnera. Omorganiseringen av biologiska forskning och utbildning erbjuder ett unikt tillfälle att inta den främsta positionen.
    GU-gruppens rapport är pragmatisk och jordnära – förtjänstfulla hållningar – men saknar visioner och en genomtänkt filosofi och föreställning om ämnen biologi och vad det ska vara till för. Om organisation föregår innehåll blir det snabbt problem (och det är ju här hela denna omorganisation hamnar i en besvärlig sits).
    Den nya biologiska institutionen borde på allvar analysera biologiutbildningens innehåll och inte i första hand dess organisation, finansiering och examinationsformer. Allt detta kommer senare.

    Biologin som vetenskaplig disciplin är idag nästan väsensskild från biologin för 25 år sedan. Samhällets krav på biologisk kompetens utanför akademin är också påtagligt förändrad.

    Vad utgör biologins hårda kärna, något som alla biologer i Lund måste behärska?
    Hur gör man biologin intellektuellt begriplig över biologiska organisationsnivåer?
    På vilket sätt ska biologin spela en roll i samhället, både som akademisk disciplin och som yrkesfärdighet?

    Det fordras en genomgripande filosofi som kan motivera varför ämnen kombineras som de gör, varför “progression” är viktig eller inte, varför celler kommer före ekosystem eller tvärtom, varför vatten är annorlunda än land (eller inte), varför mikroorganismer är annorlunda än fåglar (eller inte). Varför kan man inte läsa Evolutionsbiologi i Lund, men väl Ornitologi? Varför kan man läsa Farmakologi, men inte Populationsbiologi? Jag tror mig veta svaren, men avsaknaden av en genomgripande filosofi blir inte mindre bekymmersam.

    En av de viktiga tankarna jag uppsnappat genom åren är att biologin i Lund är bra eftersom forskningsanknytningen är så stark och att de avancerade kurserna är just avancerade. Därmed sätter forskningslandskapet prägel på grundutbildningen. Det är på många vis bra. Men forskningen förändras snabbare än grundutbildningen och samhällets krav på olika kompetenser. Det skulle också kunna finnas ett moment av en motriktad kraft. Genom att formulera en grundutbildning med nya infallsvinklar kan också ny forskning skapas. Om vi vill ha ämne X på en framträdande plats i GU, men inte för tillfället har den kompetensen på lärar- och forskarnivå kanske vi ska inrätta sådana tjänster så att ämne X blir en starkt del av hela biologin i Lund.
    Grundutbildningen kan inte organiseras efter vår egen forskarutbildnings krav på rekrytering av doktorander. Helst skulle knappt en enda doktorand rekryteras från Lund. Därför ska inte grundutbildningen vara forskarförberedande i den meningen att den för tillfället rådande forskarutbildningens behov av doktorander tillfredsställs.

    Vilka kunskaper och färdigheter är absolut nödvändiga för en nyutexaminerad biolog från Lund? GU-gruppen diskuterar helt riktigt frågan om profilering gentemot besläktade utbildningar i Lund och annorstädes. Men denna profilering kan bara göras mot bakgrund av den genomtänkta filosofi som hela biologiutbildningen bottnar i. Jaså, en sådan filosofi är omöjlig att formulera – alla har så olika uppfattninger och utgångspunkter? Är det så kommer inte heller biologin i Lund bli påtagligt starkare, mer spännande, mer användbar, nyttig och intellektuellt slagkraftig än andra högskolors biologiundervisning.

    En sista, något mer konkret reflektion med mitt eget, snart helt marginaliserade ämne som utgångspunkt. Jag har har under åren argumenterat för att teoretisk ekologi (eller biologi om man så vill) borde vara ett genomgående inslag i grundutbildningen, från grundläggande till avancerad nivå. Det beror inte på att vi vill ha fler doktorander eller fler undervisningstimmar till våra lärare. Det beror på att den teoretiska biologin kan erbjuda just den bärande filosofin. Teoretisk biologi (eller teoretisk ekologi) är inte ett “metodämne” som en del tycks inbilla sig. “Teori” är ett ämnes själva väsen och själ. Dessutom erbjuder den teoretiska biologin kunskaper och färdigheter som inte bara är användbara, men också absolut nödvändiga för biologisk yrkesverksamhet. Esomoftast finner vi artiklar och kolumner i Science och Nature om behovet av en kvantitativ biologi och att biologiunmdervisningen måste hinna ikapp akademins och samhällets krav. Molekylärbiologin bågnar av ett moras av obegripliga data, bevarandebiologin och miljövården kommer alltid att stå inför utmaningar som fordrar kunskaper och färdigheter i parameterskattningar, modellformulering, inferens och beslutsteori. Detta är å ena sidan “metoder”, men de bottnar i en föreställning om vad som är vet-bart – en biologisk epistemologi som just “teori” erbjuder.

    Det är denna sorts tankar som måste diskuteras när biologin i Lund ska förändras.

    FU

    FU-gruppen har nu presenterat sina förslag för en revision av forskarutbildningen i biologi. Jag tycker att det är bra att man satt sig före att tänka nytt och annorlunda och utanför de befintliga organisatoriska och ämnesmässiga strukturerna. Men de förslag som presenteras blir något av en tulipanaros. Det är olyckligt att man vilat på två ganska bräckliga grunder när det gäller att formulera forskarutbildningsämnen och jag saknar en uttänkt föreställning om forskarutbildningens innehåll. Frågorna om “kvalitetssäkring”, rekrytering och studiestöd och andra spörsmål kring forskarutbildningens former är viktiga, men bör komma som steg två.

    Den beramade RQ08-utvärderingen används numera som fan läser Bibeln, det vill säga man läser in vad man vill se. Utan att hänge mig åt någon exegetik av RQ08 så konstaterar jag likväl att den inte är vatten värd när det gäller organiseringen av forskarutbildningen. Och apropå vatten så tvekar jag inför argumentet att Limnologi skulle förbli ett forskarutbildningsämne på grund av dess attraktion på arbetsmarknaden. Men missförstå mig nu inte – vad som är gångbart på arbetsmarknaden utanför akademin är mycket, mycket viktigt (se nedan).

    De två alternativ till forskarutbildningsämnen som presenteras (vi kan nog alla vara överens om att Alt. 1 inte är aktuellt) är för mig obegripligt skakigt underbyggda och förankrade (förutom det faktum att jag som ämnesföreträdare för ett av de existerande ämnena inte ens blivit inbjuden att diskutera frågan – det hade ju eventuellt varit lite intressant för gruppen att inhämta tankar från de som idag företräder forskarutbildningen). Här blandas högt och lågt, stort och smått och kakan skärs på så många ledder att kvar blir bara smulor. Jag saknar en tydlig motivering till den föreslagna indelningen, annat än att Linné-miljön är allmänt bra (vilket den är). Forskarskolan i Genomisk ekologi och BECC-programmet är inte det?
    Vad är all modern biologi om inte evolutionär och avses då med Funktionell biologi det man traditionellt menar, nämligen den proximata biologins “hur?”-frågor? Och hur ska t.ex. Bevarandebiologi och Ekotoxikologi förhålla sig till miljövetenskaplig forskarutbildning?

    Här saknas, liksom för grundutbildningen, en tydlig och genomtänkt filosofi om forskarutbildningens innehåll. Är det lämpligt att ha forskarutbildning i ett för arbetsmarknaden attraktivt ämne utan stark forskning? Hur ska relationen mellan stark forskning och forskarutbildning se ut – det vill säga, är det självklart att en för tillfället stark forskargrupp/”miljö” också ska utgöra ett forskarutbildningsämne och vad är i så fall filosofin bakom detta? Borde vi skapa nya(re) forskarutbildningsämnen som ännu inte har stark forskning, men som är något vi borde satsa på? Alternativ 2 blir i alltför hög grad ett försök att skyffla runt det vi redan har med nya etiketter. Hur tänker man när man gör Evolutionär ekologi till ämne och sedan bryter ut Samhällsekologi och Populationbiologi som separat enheter? Vad menas med ämnen med metodologisk inriktning? Har vi haft sådana? (Jag misstänker man avser Teoretisk ekologi, men tappar andan av bestörtning – teori är för he…. ingen “metod”).

    Analysen av forskarutbildningen i biologi är enligt min mening för grund och opportunistisk. Jag saknar artikulerade tankar om till exempel forskarutbildningens mål och mening, om biologin som ämne, dess historia och framtid, samspelet mellan de mer akademiska och tillämpade ämnen och styrkor och konflikter i detta, argument varför “heta” forskningsområden (heta var – i Lund, i landet, internationellt?) borde vara forskarutbildningsämnen och hur permanenta eller flyktiga forskarutbildningsämnen bör vara. Varför är det viktigt att ha en, och inget annat än en, gemensam forskarutbildningskurs?

    Vissa forskarutbildningsämnen kan vara akademiska eller arbetsmarknadsmässiga varumärken. Limnologi är ett sådant exempel. Och man ska vara försiktig med starka varumärken. Men kan man låta vissa ämnen var intakta, medan andra försvinner eller starkt omformas?
    Forskarutbildningsämnen är också identitetsskapande och utgör “interna” varumärken. Sådana markörer är viktiga, inte minst i en så stor organisation som den nya biologiska institutionen. Hur har FU-gruppen tänkt här?

    Ska forskarutbildningen i Lund vara så bred som möjligt eller profilera sig i förhållande till andra högskolor?

    Frågorna blir många och det är självklart så, att FU-gruppen inte kan ha svaren på alla, men det hade varit utomordentligt värdefullt om man problematiserat frågan, givit grunderna för sin analys och redovisat en tydlig och genomtänkt filosofi. Att hänvisa till Linné-stöd och att RQ08 tyckte att evolutionär ekologi/biologi var starkt i Lund (det visste vi väl redan) räcker inte som grund för en reformerad forskarutbildning. Två av de föreslagna ämnena under Alt. 2 är i någon mening motiverade i rapporten (oavsett vad vi tycker om argumenten), men de övriga har ingen underbyggnad alls.

    Det är notoriskt svårt att nå samförstånd i denna fråga. Det finns många revirhävdare, traditionalister och ömma tår. Och någonstans måste man börja och att kanske lite provokativt tota ihop ett antal ämnesetiketter kan ju sätta igång en del processer. Men jag vidhåller att sådana här omorganiseringsmanövrer kräver att man tydligt vet (och redovisar!) vad man vill uppnå, varför, hur detta ska ske, och hur man vet att man har nått måluppfyllelse. Med andra ord, man måste ha en genomtänkt filosofi (värdegrunder, världsåskådning, metodologisk och epistemologisk teori) och en strategi. Kanske var FU-gruppens uppdrag otydligt, men då hade man kunna göra det till sitt eget.

  2. Hej igen!
    Ett par P.S. hämtade från ”The role of theory in advancing 21st century biology: catalyzing transformative research”, en bok publicerad av National Academy of Sciences, USA 2008 (http://books.nap.edu/catalog/12026.html).

    Apropå ingenting.
    Per

    Recommendation 1

    Theory, as an important but underappreciated component of biology,
    should be given a measure of attention commensurate with that given
    other components of biological research (such as observation and experiment).
    Theoretical approaches to biological problems should be explicitly
    recognized as an important and integral component of funding
    agencies’ research portfolios. Increased attention to the theoretical and
    conceptual components of basic biology research has the potential to
    leverage the results of basic biology research and should be considered
    as a balance to programs that focus on mission-oriented research.

    Recommendation 4

    In order to gain the greatest possible benefit both from discoveries in
    the biological sciences and from new technological capabilities, biologists
    should look for opportunities to work with engineers, physical
    scientists, and others. Funding agencies should consider sponsoring
    interdisciplinary workshops focused on major questions or challenges
    (such as understanding the consequences of climate change, addressing
    needs for clean water, sustainable agriculture, or pollution remediation)
    to allow biologists, scientists from other disciplines, and engineers to
    learn from each other and identify collaborative opportunities. Such
    workshops should be designed to consider not just what is possible
    with current technology but also what experiments or observations
    could be done if technology were not an obstacle. Opportunities for
    biologists to learn about new instrumentation and to interact with
    technology developers to create new tools should be strongly supported.
    One possible approach would be the creation of an integrative
    institute focused on bioinstrumentation, where biologists could work
    in interdisciplinary teams to conceive of and develop new instrumentation.
    The National Center for Ecological Analysis and Synthesis and
    the National Evolutionary Synthesis Center could serve as models for
    the development of such an institute.

  3. Hej igen!

    Antingen är detta forum helt dött, eller så är ingen intresserad av den nya biologiinstitutionen.
    Eller så sker diskussionen om biologins framtid i andra fora, inget av vilka jag har koll på.
    Då är det antingen fundamental fel på mig som missar diskussionen, eller så är det fundamental fel på den nya biologiinstitutionens medlemmar som inte bryr sig.
    Jag hoppas att det är det förra som är riktigt.

    Per

  4. Hej, bara efter Christers inlägg har jag läst Pers kommentarer till BISAM-utredningar, och jag kan konstatera att jag håller med det mesta. Nu var jag med i GU-gruppen och till vårt försvar vill jag påpeka att vi pratat ganska mycket om innehållet men höll oss tillbaka i rapporten.
    Mycket som har med innehållet att göra är kontroversitellt och ska diskuteras bredd innan man kommer med stora ändringar. Vi har därför gjort och skickat ut en enkät med innehållsfrågar till alla (eller de allra flesta) lärare och har inte analyserat resultatet än, men det ska göras, och jag hoppas att det resultatet och flera samtal kan tas som utgångspunkt för framtida utvecklingen av biologiutbildningen. Jag personligen tycker att ämnesansvarigas roll för grundutbildningen inte alltid var klar, men att de skulle kunna bidra med ganska mycket – jag hoppas att de inte försvinner.
    Jag håller helt med att vi måste titta på utbildningarna och se över kurserna. Jag förstår inte hur man kan läsa ekotoxikologi utan att toxikologikursen finns med, jag förstår inte varför vi inte har en kurs om djurens beteende när flera grupper faktiskt studerar just det, eller hur man ska kunna läsa biologi utan att läsa något av ämnen fysik, kemi eller matte. Men det tar tid att diskutera och ändra saker på ett bra sätt, och det får väl åtminstone påbörjas under kommande året – eller?
    Avsett från grundutbildningen, om ämnesansvariga försvinner, vem tar då ansvar för t.ex. att avhandlingar håller måttet? Ska det ligga på varje handledare, och vad betyder det för kvalitén?

    Almut

  5. Bristen på engagemang i förhållande till BISAM-rapporterna är ju givetvis bekymmersam och jag förstår Pers besvikelse och undran. Samtidigt så måste även Per lära sig att fatta sig kortare om man vill nå ut med sitt budskap i de här kanalerna. Som en av flera medlemmar i BISAM-gruppen för forskarutbildningsgruppen tar jag givetvis åt mig (delar av) kritiken, men långt ifrån allt.

    Jag uppfattar Pers inlägg till stora delar som en partsinlaga från en av de många särintressena inom biologin i Lund, i detta fall den teoretiska ekologin. Per kritiserar att han som avdelningsföreståndare inte blev inbjuden att presentera sina synpunkter om forskarutbildningsgruppen. Det blev dock ingen annan avdelningsföreståndare heller, och jag ser ingen anledning att Per skulle särbehandlas i just detta avseende.

    Faktum är att jag menar att det var de facto var en fördel att hålla avdelningsföreståndarna utanför gruppen om hur forskarutbildningen skulle organiseras. Av precis de skäl som den nye prefekten Christer Löfstedt anger som ett av biologins problem i Lund: alla särintressen som förhindrar förändringar. Det är s. a. s. oundvikligt att ämnesföreträdare och avdelningsföreståndare bevakar just SINA hjärtefrågor och ämnen. Det är inget att moralisera över och fullt naturligt, det kommer med rollen att bli utsedd som ”ämnets vakthund”. Men det är likafullt ett problem och en black om foten när man ska inleda förutsättningslösa diskussioner om hur t. ex. forskarutbildningen ska organiseras.

    Nu ligger ett förslag, som är långt ifrån perfekt och som man kan ha många synpunkter på. Där finns utrymmen för förbättringar och ändringsförslag, och den processen bör nu ta vid, t. ex. genom att fler diskuterar detta och andra förslag i detta och andra forum.

    Detta till trots håller jag mer Per i (delar) av den kritik han för fram, bl. a. mot BISAM-gruppen för FU. Det var aldrig, som jag uppfattade det, meningen att detta förslag skulle vara slutgiltigt, utan snarare ett första diskussionsunderlag. Det som står där är alltså inte hugget i sten, och det är också en kompromissprodukt mellan flera olika viljor och åsikter. Liksom f. ö. alla

  6. Efter att ha läst igenom Pers långa avsnitt en gång till fäster jag vid mig några mindre välgenomtänkta formuleringar, som verkar vara skrivna i hastigt mod och som man kan ha kritiska synpunkter på:

    ”Jag saknar en tydlig motivering till den föreslagna indelningen, annat än att Linné-miljön är allmänt bra (vilket den är). Forskarskolan i Genomisk ekologi och BECC-programmet är inte det?”

    Svar: Forskarskolan i Genomisk Ekologi nämns faktiskt i FU-gruppens förslag, om än kortfattat. Vi menade nog alla (som jag uppfattade det) att GENECO har fyllt en viktig funktion, och bör samordnas med andra forskarskolor för optimalt utnyttjande av resurser.

    BECC-programmet hade ju inte ens börjat när gruppen skrev ihop rapporten (september 2009), så det förefaller inte särskilt konstruktivt att kritisera FU-gruppen för att inte ha tagit upp BECC (programmet startar först 2010). Hur ska man kunna diskutera någonting som inte ens finns?

    CAnMove är visserligen också i uppbyggnadsskedet men har iallafall varit igång ett år, så där menar jag att man kan lyfta fram programmet som det enda Linnéprogram Lund har fått (hittills). Att inte nämna CAnMove när man diskuterar framtidens forskarutbildning hade varit tämligen anmärkningsvärt, enligt min uppfattning.

    Vidare skriver Per:

    ”Det är notoriskt svårt att nå samförstånd i denna fråga. Det finns många revirhävdare, traditionalister och ömma tår. Och någonstans måste man börja och att kanske lite provokativt tota ihop ett antal ämnesetiketter kan ju sätta igång en del processer.”

    Svar: Exakt. Av precis denna anledning menar jag att det var rätt och riktigt att sätta ihop en BISAM-grupp för FU utan att gamla avdelningsföreståndare och ämnesföreträdare var representerade. Om så hade varit fallet hade vi inte vågat tänka lika nytt och fritt som vi faktiskt har gjort, utan gruppen hade utvecklats till en arena för alla de interna konflikter som vi sett genom åren på Ekologiska Institutionen, bl. a. i Styrgrupper och Utbildningsråd. Nu ligger ett förslag (noga räknat TRE förslag), och nu är det fritt fram att tycka till. Vilket Per har gjort och vilket jag hoppas att fler också vågar göra.

  7. Jag skriver hellre långt och sällan än kort och ofta. Bloggtempot är visserligen modernt, men därför inte nödvändigtvis bättre.

    Jag har aldrig menat att arbetsgruppen för framtidens FU skulle innehålla nuvarande ämnesansvariga. De (inte bara, eller kanske allra minst, jag) skulle dock ha kunnat fungera som provokatörer eller rent av ha något vettigt att säga, antingen om de nuvarande ämnena eller om hur framtiden skulle kunna se ut. De flesta av Ekologihusets och COB:s ämnesansvariga har ju mångårig erfarenhet och överblick. Det var den enda lilla anmärkningen, mycket obetydlig i det stora hela.

    Huvudproblemet kvarstår. Det handlar inte om huruvida BECC, GENECO, CAnMove eller någon annan akronym ska prägla framtidens FU (även om just i BECC:s fall så faktiskt är fallet oavsett om BECC fanns före eller efter FU-gruppens rapport var klar. Men det är delvis en annan fråga). Det handlar om vilken historisk analys man gjort, vilken omvärdsanalys man gjort och vilka artikulerade tankar som underbyggt idéerna om mål och mening. Detta har i allt väsentligt saknats. Det är därför jag reagerat. Inte för att ”teoretisk ekologi” inte syns tillräckligt och att jag därmed skulle vara trampad på tårna. Men här hamnar jag i ett knepigt läge. Nu råkar det nämligen vara så, att teori i vidaste mening faktiskt kan tjäna som den fasta mark man tar avstamp ifrån. Det ligger i dess roll i vetenskap och högre utbildning. Det har inget med ömma tår eller partsinlagor att göra, men uppfattas oundvikligen så när det kommer från mig. Men vem ska annars säga det?

    Ömma tår får jag dock när teori uppfattas som ett ”metodämne”. Vanföreställningarna om ämnets roll och innehåll är många och tyvärr reagerar jag instinktivt surt där dessa kommer till ytan, trött på att biologin generellt sett har så grumlig vetenskapssyn.

    Bästa,
    Per

  8. OK, då är vi nog inne på samma våglängd.

    Jag håller i princip helt med om att alla rapporterna, inklusive vår FU-rapport, kunde ha innehållit mer av historisk analys och mer problematiserande.

    Dock ska det sägas till vårat och andras försvar att det var ett mindre h-e att lyckas samla allihop till möten och enligt min uppfattning kom processen igång alldeles för sent (första mötet var i juni!).

    Den sena starten menar jag att man får skylla den ledande BISAM-gruppen för, liksom ledningarna för fakulteten, COB och Ekologi. Hela processen har präglats av ett hastverk, illa planering och frånvaro av transparens vad gäller urvalsprocesser till arbetsgrupper och tydliga instruktioner.

    Jag är dock inte säker att en ordentlig historisk analys, om än välkommen, hade hjälpt på detta stadiet. Istället handlar det snarast om att snickra ihop en tillfällig ”nödlösning” för att kunna driva igenom det som de flesta av oss varit tveksamma till från första början (institutionssammanslagningen). Denna nödlösning är en pragmatisk och förhoppningsvis stabil (på kort sikt). På längre sikt krävs en noggrannare analys och djupare diskussion om vad vi vill och vart vi är på väg. Om en sådan diskussion kommer igång vet jag inte, men jag har inga större förhoppningar. Tyvärr. Formerna är, som vanligt, viktigare än innehållet på N-fakulteten i Lund.