Det är med blandade känslor jag nu slutar som prefekt för Biologiska institutionen. Orken har av olika skäl inte riktigt räckt till det senaste året för både min forskning och att upprätthålla kvalitén i prefektskapet, ett uppdrag som annars varit väldigt stimulerande och givande. Till min stora glädje har jag mött mycket uppskattning på institutionen. Att vara prefekt på Biologiska institutionen är ingen straffkommendering utan oftast en förmån.
Det är inte möjligt – och inte meningen – att som prefekt vara alla till lags. All verksamhet är inte excellent och det som inte är tillräckligt bra skall antingen förbättras eller läggas ner. Om detta och annat går åsikterna ibland isär. Per Brinck, ”den svenska ekologins Gudfader”, sa vid något tillfälle på 90-talet till mig:
”Det är aldrig fel att fatta ett beslut, man kan alltid ändra det”.
Det är inte helt sant; en del beslut är oåterkalleliga men andra kan förvisso korrigeras om de visar sig vara fel. Ett annat av Pers ord på vägen till en ung lektor löd, faderligt yttrade när jag klagade på otillräckligheten hos någon på dåvarande Ekologiska institutionen:
”Döm inte folk efter deras dåliga utan efter deras goda sidor”.
Även det är inom rimliga gränser en god grundinställning. Biologiska institutionen är på det hela taget en fantastisk arbetsplats med många – närmare 400 om vi räknar generöst – kompetenta och hängivna medarbetare. Rekrytera rätt medarbetare och se till att de får bra förutsättningar att sköta sina uppgifter så ordnar medarbetarna sedan resten!
Som prefekt måste du orka hålla emot och värna kärnverksamheten i en tid då planer och regler väller fram som en tsunami, då kvalitetssäkring handlar mer om form, jämställdhet och mångfald än verksamhetens innehåll och resultat. Trots gällande ”chefskontrakt” har jag som prefekt alltid sett mig som kärnverksamhetens företrädare snarare än universitetsledningens förlängda arm.
Universitetet omnämns dessvärre idag ofta i termer av myndighet istället för som det universitet det borde vara.Samtidigt som det positiva klimatet på institutionen utgjort en daglig vitamininjektion så har rörelser i tiden och krafter bortom min kontroll tärt ganska hårt på min i grunden positiva inställning. Akronymer som LUCRIS, SSC, SVS och STRUT har lagt sordin på stämningen i fakultetens ledningsråd och skapat arbetsmiljöproblem på institutionen. Värdefull tid som borde ha ägnats åt angelägna diskussioner om forskning, utbildning och bildning har istället gått åt för att hantera idiotiska beslut om övergång från en fungerande lönehanteringen i egen regi till en katastrof orkestrerad av Statens Servicecenter och implementering av orimligt tidskrävande ”lönesättande samtal”, beslut som fattats på nivåer där en enkel prefekt inte har något att säga till om. När jag allt oftare kommit på mig själv med att inte bara vara kritisk utan också negativ har det sänt signaler till mig själv att det är dags för nya kvastar att sopa och fräschare krafter att ta vid.
Den enda vägen? Biologiska institutionen skymd av vägvisare. Välj annan väg?
Mitt motto har varit ”fokus på kärnverksamheten”och jag har försökt att realisera mina blygsamma visioner genom ”management by walking around”. Genom dagliga samtal med kollegorna kan du bespara dig och institutionen många konflikter och sammanträden. Huruvida det fungerat eller ej lämnar jag för tillfället åt historien. När tiden så erbjuder finns det en hel del intressant – anekdotiskt och kanske till och med vetenskapshistoriskt och sociologiskt- att berätta om och reflektera över vad gäller tillkomsten av den biologiska storinstitutionen i Lund och dess nio första år. Spegellandet har legat i dvala de senaste åren men framöver hoppas jag få tid att återuppta forsknings- och universitetspolitiska skriverier i en eller annan form.
Jag kommer att sakna delar av umgänget med kollegor som prefektskapet erbjuder och den makt prefekten trots allt har– åtminstone på marginalen. Det går att göra skillnad. Men jag tror fortfarande på det roterande, kollegiala ledarskapet och nio år som prefekt är en lång tid. Jag står fast vid att det är viktigt att prefekter, dekaner och till och med rektorer bedriver forskning – eller för den delen undervisning – och inte förfaller till något ”professionellt ledarskap”. Det har alltid varit min avsikt att efter avslutat ledningsuppdrag återgå till kärnverksamheten. Att ständigt se sig själv i rollen som undervisande lärare och forskare i jakten på nya upptäckter och anslag och med ansvar för andra personer i en större externfinansierad forskargrupp fungerar oftast som vaccination mot verksamhetsfrämmande eller rent av verksamhetsfientliga beslut på ”ledningsnivå”.
Avslutningsvis vill jag tacka för att jag fick förtroendet att verka som institutionens prefekt under nio spännande och för mig mycket roliga år. Jag önskar nya prefekten Carin Jarl-Sunesson och institutionen lycka till under det nya året. De flesta kurvor pekar i rätt riktning – men det tillkommer säkert nya utmaningar!
Christer Löfstedt
f d prefekt
Wilhelm Graneli
Efter 7 år som prefekt för den nu utdöda Ekologiska institutionen ”överlämnade” jag ansvaret för organiserandet av den nybildade Biologiska institutionen, vars tillkomst jag delvis var skyldig till, till dig Christer. Huruvida det var ”dukat bord” då eller när jag själv övertog från nuvarande rektor, eller nu för Carin-Jarls Sunesson, vill jag vara osagt. Men efter att under 9 år ha följt ditt prefektskap på distans, måste jag framföra min stora beundran för hur du styrt institutionen runt alla blindskär (jag kallde det att åka slalom mellan påbuden uppifrån) och genomfört nödvändiga reformer, t ex enheter i s f avdelningar och ett mer centraliserat ansvar för lärarnas löner. Detta trots en hel del inofficiellt grymtande om högre makters ointresse för kärnverksamheten jag hört från dig. Och hur du samtidigt lyckats hålla igång en framgångsrik forskargrupp. Det är som du säger ingen straffkommendering att vara prefekt för vår institution, utan ett privilegium. Du är värd all heder för ditt långa prefektarbete och jag är säker på att hela institutionen delar med mig ett stort tack för väl utfört uppdrag i det kollegiala ledarskapets sanna anda.
Din företrädare, f d prefekt
Christer Löfstedt
Tack Ville för vänliga ord. ”Dukat bord” skulle jag inte ta i min mun. Det brukar vara en omskrivning för att att något finns att dölja…. Men bordet är i alla fall välstädat i dagsläget. Och när det begav sig lämnades Ekologins ekonomi över i god ordning och COB hade gjort ett förtjänstfullt saneringsarbete. Inget att klaga på i det avseendet.
En helt annan fråga: Vi har numera en ”Blogg” med kommentarsmöjligheter (gäller inte alla LU-bloggar). Men samtidigt som många av institutionens medarbetare vräker ut allt möjligt mer eller mindre offentligt på Facebook och andra sociala media så är det nästan aldrig någon som kommenterar – eller ber om ett förtydligande – på Biologibloggen. Det brukar vara du och Per Lundberg och någon annan som då och då utdelar en ryggdunk eller ett tack. Man kunde ju också tänka sig en kritisk men vänlig fråga. Styrelsehandlingar, anteckningar från arbetsgrupper m m publiceras. Men aldrig en kommentar – samtidigt som jag ibland ändå uppsnappat synpunkter på ”för lite information” på mina vandringar i korridorerna.
Jag har själv skrivit några prefektbrev och du har exempelvis publicerat några intressanta reflektioner och historier (Pub Einar och Aneboda i sen tid). Dödstyst i kommentarsfälten – samtidigt som man på Facebook kan läsa om födelsedagskalas, måltider och fågelkryss i kollegornas värld. Kanske engagerar det mer än arbetsrelaterade frågor?
”Biologibloggen är ett utmärkt ”arkiv” men som forum för utbyte av tankar verkar den fungera ganska dåligt. Synd. Eller så behövs inte det tankeutbytet.
Bara en reflektion från en f d prefekt.