Dagens dekanbrev om UKÄ´s nya system för kvalitetssäkring av svensk högre utbildning kommer antagligen att ge styrelse, prefekt och lärare en del välbehövlig (?) sysselsättning framgent. Vilket föranleder följande lilla reflexion:
Inser nu att dom gamla förlegade och kvalitetsosäkrade tvåbetygskurser I kemi, botanik, zoologi och limnologi som jag tog mig igenom 1968-1971 vid GU och LU, med lärare som totalt saknade dokumenterad pedagogisk utbildning, samt den forskar”utbildning” jag genomförde 1972-1977 utan egentlig handledning och utan kurser i pedagogik, karriärplanering, manusskrivande etc, som är obligatoriskt i dag, och utan genuscertifiering, måste ha varit m e m bortkastad tid.
Hur jag sedermera lyckades bli professor är en gåta. Men dåtidens utlysningsprofessorer står sig förstås slätt mot dagens minutiöst granskade befordringsprofessorer. Och de forskningsanslag jag lyckades kapa åt mig från NFR, SNV, SJFR, STINT etc var antagligen baserade på synnerligen undermåligt formulerade ansökningar, men detta var förstås legio eftersom ingen hade någon som helst utbildning i ansökningsskrivande.
Att jag lyckades publicera hyfsat mycket i hyfsat impacterande tidskrifter måste likaså ha berott på en genomgående usel nivå på de alster dessa internationella refereegranskade vetenskapliga tidskrifter fick hantera. Och att jag kunde bli invald i styrelsen för det mest prestigefyllda (för att använda dagens något uttjatade terminologi) limnologisk/marinekologiska internationella vetenskapliga samfund berodde sannolikt på att man ville kvotera in forskare från vetenskapliga uländer. Detta var uppenbarligen innan genus slog ut andra kriterier.
Det var riktigt illa ställt förr med svensk högskoleutbildning och forskning. Men ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. ”Den ljusnande framtid är vår”. ”Du sköna nya värld”.
Dock gick det ju utmärkt i OS, så allt hopp är inte ute (tack för det påpekande Christer L).
Stackars dagens prefekter, dekaner och professorer. Fast det var ingen sinekur på ”min tid” heller. Man fasade för den årliga skyddsronden. Genus och intersektionalitet dock endast i sin linda. Men utvärderingshysterin fanns redan. Nu ska det inte bara utvärderas utan också kvalitetssäkras. Hur man nu gör detta?
Den som läst Arpi (no 6) i SvD och svar från bl a VR inser att det kanske viktigaste kvalitetskriteriet numera är en jämn könsfördelning. Dock problematiskt eftersom kön är en social konstruktion. En intressant upplysning för oss okunniga biologer.
En som stigit av tåget i tid(?) och gått i partiell exil i det förkättrade utlandet.
”So it goes” för att citera Vonnegut
Ville Graneli
