Staffan Ulfstrand har avlidit vid en ålder av 89 år. Hans närmaste är hustrun Astrid samt barnen Anna och David med familjer.
Staffan Ulfstrand var en lysande ledstjärna för utvecklingen i Sverige av forskningen i zooekologi och ornitologi. Under första delen av sin långa vetenskapliga gärning var Staffan knuten till Zoologiska institutionen vid Lunds universitet. Här tog han bland annat både licentiat- och doktorsexamen och blev därefter anställd som extra professor i zooekologi. Efter mer än tjugo års forskningsverksamhet i Lund blev han 1978 ordinarie ämnesprofessor i zooekologi vid Uppsala universitet, där han fortsatte sin framgångsrika vetenskapliga bana.
Staffan fängslades tidigt av fågelsträcket vid Falsterbo, som hade rönt mycket uppmärksamhet efter Gustaf Rudebecks flyttfågelstudier under 1940-talet. Staffan utvecklades snabbt till en första rangens sträckobservatör och han skrev ett flertal årsrapporter och -analyser om fågelsträcket vid Falsterbo som publicerades under 1950-talet. Under de följande två decennierna bedrev Staffan en mycket omfattande och framgångsrik fågelekologisk forskning med många studier och experiment som genomfördes i samarbete med Falsterbo fågelstation men även på helt andra håll, exempelvis Gotland och Östafrika. Särskilt inträngande var studierna av talgoxens och blåmesens flyttning, där Staffan klargjorde den ekologiska bakgrunden till flyttningen med inverkan av både populationstäthet och födotillgång (publicerat 1962, utgjorde även del av hans licentiatavhandling).
När det gällde doktorsavhandlingen valde Staffan nya vägar. Han tog intryck av den då aktuella diskussionen om utbyggnaden av våra sista orörda älvar och av Per Brincks (professor i zooekologi i Lund) visioner om den stora betydelsen av modern ekologisk forskning för samhällsplaneringen. Staffan lade fram sin avhandling om djursamhällenas ekologi i Vindelälvens rinnande vatten 1968, baserad på fleråriga detaljerade fältstudier. Visionerna om den ekologiska forskningens centrala betydelse för miljö- och naturvårdsplaneringen förblev en viktig drivkraft för Staffans gärning som forskare, akademisk lagledare och populärvetenskaplig författare under hela hans liv.
Efter doktorsavhandlingen byggde Staffan upp en forskningsverksamhet vid Zoologiska institutionen i Lund som var uppdelad i två forskningsgrupper – en med inriktning på de rinnande vattendragens djursamhällen och en annan med fågelekologi i fokus. Hans sätt att organisera en effektiv forskarutbildning med internationella symposier och publicering i framstående vetenskapliga tidskrifter blev en fantastisk framgång för den zooekologiska forskningen i Lund.
1978 flyttade Staffan till Uppsala universitet där han fick en professur i zoologisk ekologi. Här uträttade han storverk med sin nya institution som han förde till den internationella forskningsfronten i evolutionär beteendeekologi. Samtidigt verkade han oförtrutet för den ekologiska forskningens utveckling bland annat genom sitt arbete i Naturvetenskapliga forskningsrådet och sitt huvudredaktörskap för den ansedda tidskriften Behavioral Ecology.
Staffan Ulfstrand hade både det talade och skrivna ordets gåva. Detta använde han i sitt mycket framgångsrika populärvetenskapliga författarskap. Boken ”Fågelekologi” (1978) öppnade ögonen hos många fågelintresserade studenter för den nya forskningen med ekologisk och evolutionär inriktning. Senare i livet, huvudsakligen efter pensioneringen, publicerade Staffan böcker och artiklar om forskningsnytt från när och fjärran, som nådde en bred läsekrets och rönte stor uppskattning. Det evolutionsbiologiska perspektivet upphörde aldrig att fascinera, vilket han inte minst förklarade i sin bok ”Darwins idé – den bästa idén någon någonsin haft och hur den fungerar idag” (2008).
Vi är många som känner stor och varm tacksamhet för Staffans stöd, vänskap och strålande entusiasm för forskningen, fåglarna och naturen! Han var en av de stora pionjärerna inom svensk ekologi och ornitologi.
Text: Thomas Alerstam
