Biologibloggen

Biologiska institutionen | Lunds universitet

Tre dagar ”översyn”…

… med besök av tre externa rådgivare; Sven Bergström, Kerstin Johannesson, Kicki Palmqvist. Det har varit ett intensivt program och de närmast föregående veckorna har i stor utsträckning slukats av ansträngningarna att ta fram bakgrundsmaterial för att kunna bedöma rimliga konsekvenser av olika organisationsalternativ.

Personer som sitter runt ett bord med en massa papper framför sig.
Monica Pardon, Dan Nilsson, Kicki Pamqvist, Carin Jarl-Sunesson, Christer Löfstedt, Anders Hedenström, Anders Tunlid, Kerstin Johannesson, Sven Bergström

Våra gäster var mycket eniga i sin syn på biologin i Lund och i synen på hur vi bör organisera oss i framtiden. Nationellt hävdar sig Lundabiologin mycket bra, både kvantitativt och kvalitativt, men det finns ett antal ”yttre hot” som ställer stora krav på ett framsynt och gemensamt agerande.

Intervjuerna (och enkätsvaren som influtit från nästan alla lärare/forskare och många doktorander) gav ett ganska entydigt svar om i vilken riktning organisationen bör drivas. De allra flesta ser positivt på den process som pågår, ser möjligheter snarare än problem i nya konstellationer och verkar dessutom ha en viss tillförsikt vad gäller framtiden! Speciellt de yngre vill gärna se något nytt och en viss omsättning på positioner som avdelningsföreståndare och ämnesföreträdare (om vi skall ha dessa kvar). Forskarutbildningsämnen var inget som diskuterades explicit och ingen ansåg väl att det fanns någon bestämd koppling mellan ”ämnen” och organisationen. (Antalet FU-ämnen och deras beteckning ber vi att få återkomma till. Det blir diskussioner mellan FUN och de nuvarande ämnesansvariga vad det lider.)

  • Alla rådgivarna – och nästan alla bland institutionens egen personal – ser forskargrupperna (med viss variation av vad man lägger in i det begreppet) som de naturliga byggstenarna.
  • Det rådde samtidigt nästan total enighet om att en institution av vår storlek inte kan fungera bra utan att forskningen organiseras i ett antal underenheter som är större än forskargrupperna.
  • Det krävs att institutionen tar ett samlat ansvar för viss infrastruktur.
  • Ansvaret för de fakultetsfinansierade lärartjänsterna (eller fakultetsfinansierad del av tjänst) skall också placeras centralt. Endast på detta sätt kan vi bedriva en långsiktig personalplanering.
  • Ansvaret för den externfinansierade forskningen/anställningen skall däremot ligga på forskaren/forskargruppen/enheten.
  • Vi skall ha ett institutionsgemensamt grepp om forskarutbildningen och grundutbildningen – och enhetliga regler. Det senare betonades speciellt starkt av doktoranderna.

Från dessa utgångspunkter skissade vi idag på ett förslag till ”enhetsindelning” omfattande 4-6 enheter. Denna indelning baseras på ett mått av ”ämnesgemensskap” och gemensamt intresse av infrastruktur, liksom en bedömning av förutsättningar att det faktiskt skall fungera personellt och praktiskt. Mycket av aktiviteterna vid institutionen förväntas dock bedrivas oberoende av enhetsindelningen. Vi kommer nu att analysera underlag om bl a ekonomi och GU-engagemang för att kunna ta ställning till om de tilltänkta enheterna har realistiska förutsättningar att fungera.

Ett skriftligt förslag kommer att avlämnas till styrelsen inför styrelsemötet den 16 juni. Sedan är det upp till styrelsen att bestämma hur ytterligare synpunkter skall inhämtas från institutionens personal inför styrelsens beslut om den nya organisationen. Enligt planen skall beslutet tas i slutet av september och därmed kunna ligga till grund för budgetarbetet inför 2011.

För ledningsgruppen

Christer Löfstedt

Inlägget postades i

Forskning Organisation Prefekt

8 comments

  1. Emma Kritzberg

    Storleken på enheterna beror på vad syftet med dem ska vara. Ett syfte borde vara att det ska finnas en grupp/miljö som man kan identifiera sig med och kunna kommunicera väl inom. Om det skulle bli 4 enheter skulle de väl innehålla i runda slängar 80 personer var. Det låter mycket för mig, men kanske är jag färgad av den positiva erfarenheten av att ingå i en miljö på 25 – 40 personer (limnologen). Jag är nyfiken på vad zooekologerna, som väl är ungefär 80 personer, har att säga om den här storleken på enheter.

  2. Almut Kelber

    Jag håller med Emma, 4 enheter låter få, och jag håller även med att enheter borde vara av den storleken som tillåter identifikation och bra kommunikation. Med 80 personer blir ju redan utvecklingssamtal ett problem för enhetschefen – ifall enhetschefer får den uppgiften. 40 till 50 låter mer rimligt.

    Om ni i ledningsgruppen analyserar detta, är det kanske bra att ha även kolla att enheten har rätt bemanning för att ta viss ansvar för infrastrukturen de använder.

    Jag tycket interviewen jag med med i kändes mycket bra, så tack för en bra process som ni påbörjat!

  3. Wilhelm Granéli

    Emma pekar på den springande punkten: Vad skall enheterna ha för uppgift? Svagheten med f d ekologiska inst var att inst knappast existerade. Och ändå var mycket framgångsrik. Den bestod (består?) av 6 tämligen autonoma avdelningar, i huvudsak f d (före 1984!!) småinstitutioner (dock den tidens normalinstitutioner), som skötte (sköter) sin egen personalpolitik, sin ekonomi (fakultets- och externa medel), sina lokaler, sin FU och i viss mån även sin egen GU. Där instnivån bestod av en styrelse och prefekt med minimalt kansli som fördelade medel via en formel (krävde viss excelkunskap men knappast några mer djuplodande strategiska överväganden) till avdelningarna. Dessa hade det faktiska ekonomiska ansvaret för tjänster och övrig ekonomi och skötte bådadera mkt bra under inst 25 års existens. Det gjorde jobbet lätt för prefekten, men att ändra något på ekol. inst var svårt eftersom avd hade i det närmaste vetorätt och ärenden bollades mellan avdelnings- och instnivån på ett föga effektivt sätt. Så enheternas storlek blir beroende på deras ansvarsområde. Om det är rent administrativa enheter är 80 personer antagligen helt OK. Men om enheterna skall baseras på någon forskningsmässig gemenskap/personalsamhörighet tror jag 4 enheter på biologiska inst medför överkritisk storlek. Man kan tänka sig att lärartjänsterna (professorer och lektorer), liksom administrativ personal administreras/styrs centralt via en tydlig personalplan och ett kansli med adm chef. Men att FU-medel (doktorandförsörjning) och doktorandrekrytering hanteras avdelningsvis, liksom externa medel. Förutsätter i så fall att avd inte är alltför heterogen i sin sammansättning. Viktigt att det finns tydligt ekonomiskt ansvar på individ-, avdelnings- och instnivå (och inom GU). Inst måste kunna prioritera nya tjänster utan att hänsynen till att någon slags “rättvisa” mellan avdelningarna/ämnena tar över. Personal inkl doktorander måste kunna byta avdelningstillhörighet utan alltför stora konvulsioner och avdelningsövergripande aktiviteter måste underlättas och prioriteras. Sådana aktiviteter, t ex GENECO, CanMOve, BECC, FU-kurser, Tung infrastruktur, har blivit allt viktigare för att hänga med i den nationella och internationella konkurrensen.

  4. Christer Löfstedt

    Håller med de föregående talarna i det mesta men innan jag närmare utvecklar mina egna synpunkter vill jag gärna höra vad fler tycker. För egen del känner jag att det nu brådskar att utarbeta ett förslag till delegationsordning för institutionen där det fastslås vad institutionen (styrelsen och prefekten) skall svara för och vad som skall delegeras till “enheterna” och forskargrupper/enskilda anställda.

    Övningen med intervjuer och diskussioner i förra veckan utmynnade i enighet om mycket – men inte om allt. Processen fortsätter. Personligen är jag för en organisation som bygger på starka forskargrupper och en stark institution. Jag har alltid haft svårt att identifiera mig med en enda “miljö” och vill gärna vara med på många ställen där det händer något och är trevligt att vara. “Enheternas” uppgift blir i min modell mest en fråga om att se till att regler följs, att personalen går i takt och att ingen hamnar mellan alla stolar. Alltså en form av “service” till forskargrupperna (som utför forskningen) och institutionsledningen (som har ett strategiskt ansvar). Frågan är om någon lämpad person vill ta på sig uppgiften att vara enhetschef med ett sådant mandat? Jag tror nämligen att uppgiften som “enhetschef” trots – eller kanske på grund av? – sina begränsningar inte är helt enkel.

    Det är mycket att tänka på i dessa dagar. Och om inte organisationen räcker så kan man ju fundera lite på ekonomin: Hur skall vi kunna organisera om institutionen så länge COBs och Ekologins ekonomier skall hållas åtskilda? Hur skall vi kunna införa gemensamma regler för lärartjänster på institutionen när Ekologi och COB har haft så olika system? Att vi skulle fortsätta med olika regler baserade på tidigare institutionstillhörighet är i min värld helt orimligt. Däremot måste vi antagligen ha olika regler för olika lärare/forskare beroende på anställningens historia och innehåll. Inte heller det helt lätt.

  5. Erik Svensson

    En synpunkt att beakta är kanske också hur vi definierar “forskargrupper” i den nya institutionen? Jag tror att detta är en såpass viktig fråga så att den borde dryftas och det skulle vara värdefullt om Prefekten kan yttra sig vad han anser vara en forskargrupp.

    Menar vi med en forskargrupp en senior (oftast professor) och hans/hennes doktorander och postdocs, eller menar vi en mer eller mindre formell konstellation av seniorer och deras doktorander?

    Jag kan tänka mig båda varianterna, men det borde klargöras mer explicit, för att undvika assymetrisk konkurrens via “kartellbildningar”, där ett antal mer eller mindre skickliga forskare kan gå samman och driva igenom sin vilja på bekostnad av ensamvargarna. Vi kan inte ha ett system där “forskargruppen” antingen är en ensam professor/docent eller 4-5 stycken professorer/docenter, det leder till oklarheter och missförstånd. Antingen det ena eller det andra, men inte både och.

    Personligen ser jag gärna att en “forskargrupp” är en senior, som leder ett antal doktorander och/eller postdocs, och att man således ser INDIVIDERNA i systemet på ett annat sätt än i dagens organisation. Och det måste också möjliggöras och uppmuntras, på ett helt annat sätt än tidigare, att nya forskargrupper i form av nya och unga välmeriterade forskargrupper växer fram underifrån.

    Det hindrar inte att sådana mindre forskargrupper (baserade på enskilda seniorer) OCKSÅ kan samverka med andra seniorer i mer eller mindre tillfälliga samarbeten och konstellationer. Men de får inte bli “institutioner” eller “enheter” inom instiutionen.

    För att vara extra tydlig: BECC, CANMOVE m. fl. “excellensmiljöer” betraktar jag INTE som forskargrupper utan snarare som flera samverkande forskargrupper, var och en representerad av en PI. Ingen av dessa miljöer har heller gjort anspråk på att vara, eller ens bli, en forskargrupp, utan det är snarare ämnesövergripande program.

    För mig är det viktigt att systemet är tydligt och transparent, och att såväl ensamvargar som hypersociala personer behandlas lika och får lov att komma till tals på samma villkor. Så här skulle jag vilja se delegationsordningen:

    Institution
    “Enhet” (50-75 personer)
    Forskargruppsledare

  6. Christer Löfstedt

    Hur definieras en forskargrupp? Erik har bett om prefektens åsikt.

    En “forskargrupp” bestående av en handledare och en doktorand är ingen grupp som jag ser det. Det är en mycket instabil konstellation av just en handledare och en doktorand. Sådana konstellationer skall inte ha “egna lab” utan gå ihop med andra och försöka ta ett gemensamt grepp om infrastruktur, anställa T-personal och ordna gruppmöten och kaffekalas. Jag tycker att vi ser lite för mycket av “soloåkningar” och jag fattar inte varför enskilda forskare skall ha “egna lab”. (Däremot kan det väl vara bra att ha en egen lab-bänk om man arbetar mycket i lab). När jag går runt på instiutionen och ser Adas lab, och Bedas lab, och Ceasars lab, och Davids lab, så tänker jag mest att de här personerna borde vara rädda om både sina egna och institutionens resurser och tillsamman med andra försöka driva och underhålla lab som är uppbyggda kring funktioner. Gå samman i forskargrupper och samverka med andra forskargrupper kring specifika faciliteter.

    Jag tror inte vi skall överdriva problemen med att identifiera vad en forskagrupp är. En grupp kan bestå av flera disputerade som inom gruppen har sina egna “grupper” – men de smågrupperna tycker jag inte behöver något speciell uppmärksamhet utöver den uppmärksamhet all personal vid institutionen har rätt till! En grupp med enbart en disputerad får ha ett väldigt stort antal doktorander och övriga medlemmar för att kallas “grupp”. Detta kräver en etablerad senior som drar in mycket stora externa pengar….. JAG tror alltså inte mycket på den typen av forskargrupp. För övrigt är det en av mina käpphästar att alla bör ha (minst) en ersättare. För att kunna ta föräldraledigt, för att kunna unna sig att vara sjuk eller åka på sabbatical. Därför är det inte bra med forskargrupper som består av en enda senior/handledare. Men ibland blir det så ändå.

    De forskargrupper jag vill arbeta med i institutionens planering är tillräckligt stora för att ha vetenskaplig och ekonomisk stabilitet och de skall ha en egen hemsida som skiljer sig från de ingående handledarnas hemsidor. Jag vill se dessa forskargrupper som tydliga byggstenar i instiutionsbygget och jag vill från prefektens horisont också förvissa mig om att deras resursbehov uppmärksammas på institutionsnivå. Tar de externa resurserna slut eller underlaget för verksamheten sviktar på annat sätt så skall det inte vara alltför smärtsamt att lägga ner en sådan grupp och “omgruppera”.

    Vad skall vi då ha “enheterna” till? Enheterna kan fungera för att tematiskt beskriva vad vi sysslar med forskningsmässigt vid institutionenoch de behövs för en rad “ansvarsfrågor”; frågor som rör personalens välbefinnande och ansvar för arbetsmiljö. Det är en rad “ansvarsuppgifter” som åvilar prefekten som måste delegeras vidare för att bli gjorda. En del av dessa uppgifter kräver både utbildning och erfarenhet och jag tror inte det fungerar att delegera dessa uppgifter till forskargruppsledarna. Det skulle leda till ineffektivitet och bristande professionalism. Bättre då att ha roterande uppdrag som “enhetschefer” så att att lämpligt urval under en begränsad tid kan sköta dessa uppgifter på ett bra sätt. Bra träning också för blivande prefekter 😉

    För den som arbetar i en liten grupp finns det i det flesta fall också behov av att tillhöra en lite större gemenskap. Detta kom fram i många av enkäterna och intervjuerna. Som prefekt ser jag det också från andra sidan; prefekten behöver hjälp av enhetscheferna för att kunna leda institutionen. Alla skall ha en “närmste chef” som är tillgänglig. Prefekten kan inte vara “närmste chef” för mer än en bråkdel av personalen på en institution som har runt 300 medarbetare. Enhetscheferna får en viktig roll för att alla skall kunna känna delaktighet i den stora institutionen.

    Jag hoppas att dessa enheter skall kunna vara lite mer dynamiska i sin avgränsning än vad avdelningarna (motsvarande) varit. Det behöver väl inte vara så dramatiskt att lägga ner en forskargrupp som inte fungerar eller att flytta runt grupper/personer i organisationen? Det viktiga är ju det blir något gjort som håller hög kvalité och att vi hushållar med resurserna – både de ekonomiska och de personella. Mycket mindre dramatiskt än uppsägningar som kan bli en konsekvens om vi inte använder våra resurser väl och konkurrerar framgångsrikt. Och hur vi organiserar grupperna i enheter kan och bör väl vara föremål för omprövning lite då och då?

    Sedan tycker jag personligen att enheter om 50-75 personer är väl stora och sliter med den frågan tillsammans med övriga ledningsgruppen. Kanske går det om forskargrupperna är tillräckligt väldefinierade? Samtidigt tycker jag att det är en fördel om vi har så många enheter att vi INTE kan bygga styrelse och beredande organ på att enheterna skall vara representerade. Skall vi kunna fungera som en integrerad institution måste en limnolog kunna låta sig representeras av en växtbiolog etc. Och de som sitter i olika organ måste agera utifrån institutionsintresset och inte som representanter för den närmsta miljö de kommer ur. Jag tror att detta blir lättare med fler enheter!

    Får den nya instiutionen fler, lika många eller färre “nivåer” än de gamla? Färre tror jag – i synnerhet vad gäller byråkratin. Den enskilde läraren/handledaren arbetar med GUN och FUN i GU och FU-frågor. GUN och FUN är beredande organ till prefekten/styrelsen. Infrastrukturgruppen kommer att hantera infrastrukturfrågor gemensamt för institutionen (återigen beredande) och den enskilde forskaren kan interagera direkt med denna grupp utan att gå via “enheten” (avdelningen). Ärenden kommer INTE att remitteras till enheterna utan till de beredande organen och arbetsgrupper som formeras kring olika frågor.

  7. Erik Svensson

    Mycket av det Christer säger ovan håller jag med om, t. ex. nödvändigheten att flera forskare går samman och delar på infrastruktur, lab och utrustning för att maximera effektiviteten i resursutnyttjandet.

    I andra avseenden håller jag dock inte med, inte uvudsakligen för att jag huvudsakligen är en “solospelare”, utan för att jag inte tror på ett system där forskargrupper alltid måste bestå av flera seniorer. Det är sant att ett sådant system kanske blir mer instabilt och sårbart, när anslagen sinar för den enskilde handledaren. Men systemet blir mycket mer dynamiskt, tror jag, om forskargrupperna baseras på enskilda individers initiativ och entreprenörsanda. Stabilitet till varje pris kan förhindra förnyelse av forskningen.

    Jag har den uppfattningen att nyrekryteringar (nya forskarassistenter, t. ex.) ska syfta till att etablera nya forskargrupper, snarare än att bli seniora “assistenter” till en redan etablerad professor. Det var den attityden jag hade själv för tio år sedan, när jag fick medel från Vetenskapsrådet: jag såg det som en chans att bygga upp en egen verksamhet, och inte nödvändigtvis gå tillbaka till min gamla handledare. Detta borde uppmuntras i större utsträckning, t. ex. bör nya forskarassistenter få stöd i form av lab-utrymmen och kanske något “startbidrag” i form av en doktorand. Forskarassistenter, varav många är mycket välmeriterade, bör uppmuntras att gå sin egen väg, istället för att slentrianmässigt gå in i gamla handledarkonstellationer och bli eviga “lärjungar” till sina handledare.

    Jag har nog en mer “amerikansk” syn på forskargrupper, inser jag, där forskargruppen leds av en “Assistant” eller “Associate” professor, vilket inte hindrar att sådana seniorer givetvis kan samverka med varandra (och ofta gör). I motsats till denna modell så är forskargrupper i Sverige i praktiken inga forskargrupper utan snarare “forskarfamiljer” eller rentav “klaner”, där tidigare handledare och deras adepter arbetar tillsammans, ofta i många år, ibland t. o. m. flera decennier. Det skapar ingen dynamik, leder till akademisk inavel och innebär i praktiken ett hinder för nyrekrytering utifrån, eftersom den som kommer utifrån och inte har tillgång till dessa många interna nätverk i princip har en oerhört stor konkurrensnackdel. Därför tycker jag, återigen, att systemet ska baseras på individer, även om jag inser att alla inte håller med mig om det.

    Ytterligare ett argument, från min sida, för att forskargrupperna ska baseras på enskilda seniorer, snarare än grupper av seniorer, är att de nya “enheterna” redan kommer att fylla den gemensamma funktion Christer efterlyser, i synnerhet om de blir relativt små. Varför då ha YTTERLIGARE en nivå mellan den enskilde forskaren och instituonsledningen, utöver enheten? Jag vill alltså bara se tre nivåer:

    Institution
    Enhet
    Forskargrupper (bestående av enskilda seniorer/handledare och deras doktorander/postdocs)

    Med små enheter som delar på gemensamma resurser och infrastruktur försvinner behovet att tvinga in alla i mer eller mindre påtvingade forskargrupper bestående av flera seniorer, för detta behov är redan uppfyllt av enheten. Jag är av den uppfattningen att studenter och potentiella doktorander som söker sig hit oftare är intresserad av en enskild forskares studier (som de kanske läst om innan) än mer eller mindre naturliga administrativa konstellationer som vi har mer av praktiska än av vetenskapliga skäl.

  8. Biologibloggen » Protokoll från styrelsemötet 14/4

    […] mötet diskuterades framförallt museiverksamhetens lokaler, men även översynen av Biologins organisation, konsekvensbeskrivning och […]

Kommentarsfältet är stängt.