Igår höll rektor Per Eriksson ett seminarium om regeringspropositionen ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”, allmänt kallad autonomipropositionen. Anställda och studenter var inbjudna till seminariet.
Rektor Per Eriksson inledde seminariet och fungerade som moderator. Övriga talare var dr. Hans Modig som varit sekreterare i autonomiutredningen, förvaltningschef Marianne Granfeldt, sektionschef Susanne Kristensson och vicerektor Ingalill Rahm Hallberg. De gick igenom vad propositionen innebär i stora drag.
– Vi kan lugnt räkna med att propositionen går igenom, sa rektor Per Eriksson. Om det är fallet innebär det att propositionen ska börja gälla från och med den 1 januari 2011. Då måste Lunds universitet ha ett eget regelverk klart.
De två frågor som engagerat rektor mest inom propositionen är att universitetet ska kunna hyra ut bostäder till studenter och att toppforskare ska kunna kallas till en professur utan att den behöver lysas ut på ett traditionellt sätt.
Efter propositionsgenomgången så följde en frågestund. Många frågor ställdes men svaren var inte särskild tydliga. Jag kände mig inte mycket klokare när jag gick ut för att vara med på det efterföljande minglet.
Skrivet av Inger Ekström
Erik Svensson
Jag anar tyvärr det värsta:
”De två frågor som engagerat rektor mest inom propositionen är att universitetet ska kunna hyra ut bostäder till studenter och att toppforskare ska kunna kallas till en professur utan att den behöver lysas ut på ett traditionellt sätt.”
Uthyrning av bostäder till studenter tycker jag är OK, i synnerhet om det kan rycka undan den utplundring och de svinaktiga hyror som fräcka och skrupellösa privata hyresvärdar ägnar sig åt i Lund. Bostadsmarknaden behöver rensas upp: bostäder är grundläggande rättigheter och ska inte vara spekulationsobjekt. So far, so good.
Däremot oroar jag mig för att den s. k. rekryteringen av ”toppforskare”, i synnerhet om tjänsterna inte utlyses på traditionellt sätt. VEM ska bestämma vilken ”toppforskare” som ska rekryteras och inom vilka ämnen? Här känns det som om det finns stor risk för svågerpolitik och fakultetsmygel, av det slag som det redan finns alldeles för mycket av på LU.
Honor Prentice
I agree with Erik … wholeheartedly … on the question of recruitment.
Wilhelm Granéli
Till skillnad från Erik och Honor tycker jag att det i princip är en mkt god idé att rekrytera toppforskare till LU, det är vad världens främsta universitet ägnar sig åt. Antagligen inte svårt att identifiera lämpliga toppforskare som skulle passa in på olika ställen i LU. Men jag tror det är ett slag i luften, inga internationella toppforskare kommer hit med tanke på den låga lön, höga skatt, urusla väder (tittar ut genom fönstret och ser visserligen en massa gullvivor, men 6-gradigt regn strilar ner) och brist på den support i form av tjänster och infrastruktur som behövs för en toppforskare. Det är väl som med ishockey och fotboll: när någon når en tillräckligt hög nivå i Sverige så finns det bättre ligor att spela i. Så det är kanske snarare så att man måste försöka värna om de inhemska toppforskarna (det finns faktiskt flera på vår egen inst), dom är ju ”uppvuxna” i det ganska kärva svenska universitetssystemet och har nog lägre krav än utomstående (utländska) toppforskare på lön, support etc.
Kan Erik ge exempel på fakultetsmygel och svågerpolitik. Tycker inte att man ska slänga ur sig så svepande påståenden som implicerar allvarliga missförhållanden vid LU utan att ha något mer konkret i åtanke.
Erik Svensson
Wille:
Jag säger inte att det är fel att rekrytera utifrån – tvärtom! Men det ska vara en transparent process, och jag gillar inte att tjänsterna inte skulle utlysas ordentligt, oavsett om det gäller att rekrytera toppforskare utifrån eller lokala kandidater. Öppna utlysningar i fri konkurrens bör vara modellen. I de fall där man vill rekrytera någon toppforskare utan utlysning bör det vara en ”bottom-up”-process från de anställda på institutionerna som tar initiativ till detta, inte det centrala universitetsstyret som ofta lever långt borta från verksamheten.
Angående missförhållanden och mygel så finns det dessvärre en rik källa av exempel att ösa ur, men om du vill ha något konkret fall så är LUVIT-skandalen ett bra exempel.
Det finns även gott om andra exempel, inte nödvändigtvis olagliga men högst tveksamma fall av utlysning av universitetstjänster där det finns givna kandidater på förhand m. m. Jag säger inte att det är det är oegentligheter i alla fall, eller att det är bättre på andra svenska universitet. Förvisso vinklar Sydsvenskan ofta till det i sina tendentiösa reportage om LU, men det torde inte komma som någon större chock att det finns en hel del som inte har skötts så väl som det borde skötas. Om man inte lever i den föreställningen att organisationen och alla dess medarbetare är oskyldiga och snövita. Det är av den anledningen som det är viktigt att förhålla sig kritisk till organisationen, och att inte ta kritik personligt. Kritik är fullkomligt nödvändig, annars stagnerar all verksamhet, oavsett om det är ett företag, universitet eller någon annan verksamhet.
I huvudfrågan, angående om universiteten borde bli mer ”autonoma” (eller ej), så ansluter jag mig till stor del till Patrik Hall (lektor i statsvetenskap i Malmö) som kritiserat Daniel Tarschys och autonomiutredningen. Universitetens problem är inte brist på självständighet, utan beror antingen på resursbrist eller organisationsbrister. Det finns en övertro på ”autonomins” välsignelser och det problematiseras inte tillräckligt. VEMS autonomi är det som ska öka? Universitetsledningarnas? Fakulteternas? Institutionernas? De enskilda forskarna och lärarna? Den kritik som riktats mot autonomiutredningen är bl. a. att universitetsledningarnas makt stärks, när universiteten blir friare från staten, på bekostnad av forskarna och lärarna. En stark stat är den enskilde läraren och forskarens bästa vän. Tycker jag.
Christer Löfstedt
Jag har inte ur mitt minne lyckats rekonstruera om jag tidigare haft några förväntningar på den här propositionen. Utan närmare eftertanke kan det ju låta attraktivt med mera autonomi – exempelvis trodde jag i ett skede att vi skulle kunna bli ägare till våra lokaler på ungerfär samma sätt som medlemmarna i en bostadsrättsföreningen äger bostadsrätten. Den förändringen kunde ha varit viktig men förhoppningen föll platt till marken.
Däremot är jag livrädd för en frihet som innebär att universitetet kan organiseras ungefär hur som helst och att sakkunniga rationaliseras bort vi tillsättning av lärartjänster. Med de vindar som blåser idag är jag rädd att vi kommer att få se något helt annat än ett universitet växa fram under universitetets namn.
Om rätten att bli befordrad till professor försvinner så är det förvisso en viktig reform som i bästa fall kan leda till att vi i framtiden får se professurernas återkomst (dvs långsiktiga anställningar med kringresurser). I dagsläget är vi på väg i motsatt riktning; alla lärare blir lektorer om än med professors namn. En titel för telefonkatalogen. Befordran till professor bör vara en möjlighet för universitetet att befordra sådana medarbetare som man efterfrågar och vill uppmuntra – inte en rättighet för den anställde. Jag är dock inte alls övertygad om att Lunds Universitet vågar ta de möjligheter till förändring som erbjudes på den punkten. Däremot kommer man säkert att gå i bräschen vad gäller avskaffandet av de sakkunniga till förmån för ”rekryteringsfirmor” och andra modeller som möjligen platsar i näringslivet men inte har något att göra vid ett kollegialt styrt universitet, varken i samband med tillsättning av lärare eller rektor.
Allt prat om rekrytering av internationella toppforskare får mig mest att tänka på elitfotbollen som jag tycker är ganska tråkig och mest handlar om köpta framgångar. Jag är mycket mer intresserad av fotbollsklubbarnas ungdomsverksamhet och att bygga från grunden på egna produkter. Visst, en och annan rekrytering av stjärnor som av olika skäl vill vara med och stärka laget – men man skapar inga nya fotbollsspelare genom att köpa in en massa internationella divor. Dessa är trolösa och drar snart vidare om någon annan lockar med mera pengar. Jag vill minnas att vi sett en del av det slaget inom medicinska fakulteten.
Naturligtvis bör vi välkomna nya spelare utifrån och rörlighet är väl i princip bra, men bäst är rekrytering i öppen konkurrens. Kompletterad med en möjlighet att ”kalla” någon som kan toppa laget. Men jag befarar att man från universitetsledningens sida tänker mera i termer av att på engelskt vis försöka köpa placeringar i ranking-listorna genom att locka över någon stjärna med enastående track record. Dessutom tror jag inte att det är rektor som skall ta inititativet till dessa rekryteringar utan initiaitiven skall komma från instiutionerna och fakulteterna. Ranking handlar mest om ”past performance”. Låt oss fokusera på att coacha laget för nästa säsong istället – och på en bra återväxt.
Och några sista ord om ”frihet”: Många av de regler och begränsningar som stör mig i mitt dagliga arbete är påfund vid vårt eget universitet eller t o m inom vår egen fakultet. Exempelvis detaljregleringen av sammansättningen av betygsnämnder vid disputationer, både med avseende på genus och härkomst. Det behövs ingen ”autonomipropp” för att ändra på sådant.
Jag är mycket rädd att den ökade frihet som autonomiutredningen resulterar i bara leder till en avakademisering av universitetet och en massa nya stolligheter. Ansvaret för den högre utbildningen och i synnerhet den nyfikenshetsdrivna forskningen är en av statens kärnuppgifter. Inget som skall lämnas ut åt månglarna i templet eller regionalpolitikerna.
Wilhelm Granéli
Med risk att säga något inopportunt kan jag ändå inte låta bli att hänvisa till verkligheten. Det läggs i dag (d v s utan ”autonomi”) ned en oerhörd mängd tid och därmed pengar på att tillsätta lärare genom riggade öppna utlysningar. Där man för att följa rådande bestämmelser tvingas att utnämna sakkunniga (minst 2 och av olika kön) för att bedömma EN sökande, ibland ev någon ytterligare som inte kände till att han/hon inte göre sig besvär. Under mina 7 år som prefekt bevittnade jag åtskilliga sådana ”utlysningar”. I själva verket tror jag att endast en minoritet av professorerna och lektorerna vid f d ekologiska inst tillsatts i fri och öppen konkurrens. Antingen har det varit tjänster som tillsats av forskningsråden (utan att inst kunnat påverka tjänstens inriktning) och som inst sedan (moraliskt om än inte formellt) varit tvungen att överta. Eller tjänster där utlysningen varit riktad mot någon existerande duktig kraft på inst (inget fel i det!). Om utlysningen ändå varit helt öppen har det i slutändan för det mesta blivit internrekrytering (vilket kanske var meningen) eftersom inga utomstående lockats av de tämligen usla villkor som erbjudits (betala minst 30% av din lön med egna externa medel!). Därför lite svårt att tro att en ordning där man kan ”kalla” personer skulle bli så mycket sämre eller annorlunda, man får ju förmoda att det ffa som nu skulle bli fråga om internrekrytering. Min point är att man inte skall jämföra en ev nyordning med ett nuvarande enbart på papperet existerande idealläge som endast tillämpas i undantagsfall (d v s öppen, fri rekrytering med stort sökfält utifrån). Sen håller jag i och för sig med om att det inte blev mycket av autonomiutredningen och att riskerna är större än fördelarna om varje univ/högskola skall utforma sin egna regler, t ex för befordringar och tjänstetillsättningar. Men nuvarande tjänstetillsättningssystem och befordringsordning måste reformeras antingen vi blir autonoma eller ej.
Christer Löfstedt
Ville!
”Inopportunt” – för vem då? Jag håller för min del fullständigt med dig om dessa ”riggade utlysningar” och jag har många gånger hävdat att det vore bättre att bara låta sakkunniga bedöma om den tilltänkte innehavaren uppfyller kraven. Dvs jag tycker att det i princip är bra att man åter får möjligheten att kalla innehavaren till tjänst – men jag bekymrar mig en hel del för kvalitetskontrollen. Såsom universitetet idag utvecklas misstänker jag att det inte blir rätt personer som kallas av rätt instanser. Om LU väljer att behålla rättigheten att bli befordrad, tycker du då att man också skall ta bort de sakkunniga från denna process? Det har ju visat sig att dessa ärenden i princip utvecklats till rena expeditionssärenden, bortsett för kraven på högskolepedagogisk utbildning – som jag för övrigt tycker att man kan slopa (under alla betingelser) och ersätta med en verklig kompetens- och lämplighetsbedömning.
Ibland får jag nästan för mig att du vill åtgärda det som är dåligt genom att göra ont värre. Fast så illa kan det väl ändå inte vara? Även efter sju år som prefekt måste man väl ha lite kämpaglöd kvar?
Tycker du inte att vi borde utlysa några professurer och lektorat då och då med full lön och vissa kringresurser? (Sedan får de sökande själva bedöma om dessa villkor kompenserar Lundavädret. Det finns enligt min mening platser med sämre väder och sämre boendemiljö än Lund som ändå lyckas rekrytera nya krafter utifrån. Fast enligt din tes skulle väl det i så fall bara bero på att de bra interna produkterna inte vill stanna och att det är svaga nya kort som träder in….).
Håller alltså med dig helt om att nuvarande tjänstetillsättnings- och befordringssystem måste reformeras och skulle uppskatta mycket om min företrädare som ekologiprefekt, med många års erfarenhet av att åka slalom mellan paragraferna, kunde skissa lite på hur ett bra system skulle se ut. Låter det bra så skall jag gärna inom ramen för den ökade autonomin (sic!) försöka driva igenom det på instiutionen.
Wilhelm Granéli
Christer, vi är nog helt överens. Ville bara påpeka att tjänstetillsättningssystemet inte ser ut som många kanske tror, d v s öppen utlysning, utan att de flesta lärartjänster tillkommit på andra sätt, med påklistrad tillsättningskosmetika. Givetvis inte bra och dessutom resursslösande. Men klart att sakkunniga skall göra en strikt granskning av både docentkompetens och professorskompetens och nu kommer snart också ”lektorskompetens”. Håller med om att pedagogikformalia bör tonas ned. Har i många år hävdat – och tjatat om detta för fakultetsledningen – att vi måste få tillbaka fullfinansierade professorer med kringresurser, ev något roterande system i t ex 6-årscykler, helst baserat på utlysning som attraherar goda krafter utifrån (jo Du har rätt – t o m Umeå och Tromsö kan rekrytera söderifrån, så klimatet spelar kanske inte den helt avgörande rollen). Jag tycker å andra sidan att det har varit lyckat att öka antalet professorer kraftigt, att kunna ha ett professorskollektiv inom ett ämne är mycket bättre än en m e m upplyst despot som förr på den gamla goda tiden. Men det är inte bra om alla professorer i första hand måste tänka på sin egen karriär och att överleva nästa 3-årscykel på VR/FORMAS. Det måste finnas tid att blogga också t ex och annan ”fri” aktivitet som inte är helt centrerad kring den egna personen och forskargruppen. Och givetvis tror jag att allt kan göras mycket bättre än nu och att det är just vad som pågår inom biologin. Jag ser med mkt stor tillförsikt framtiden an, även om den inte kommer att beröra mig själv så värst mycket. Tycker att prefekt, ledningsgrupp och alla andra som arbetar för biologiinstitutionens bästa gör ett mkt imponerande arbete och det ska bli verkligt spännande att se organisationsförslaget. Autonomiutredningen kan man nog glömma.