Biologibloggen

Biologiska institutionen | Lunds universitet

Inga Rudebeck 1926–2019

Inga Rudebeck, mångårig medarbetare på dåvarande Zoologiska, senare Ekologiska institutionen och på Oikos-redaktionen, avled stilla i hemmet den 16 juli i år, fyllda 93 år. Inga var känd för sin arbetskapacitet och många var de vaknätter hon som sekreterare åt Per Brinck tillbringade med att hjälpa honom i hans arbete med att bygga upp Ekologiska institutionen. Hon strävade alltid efter att göra sitt bästa och med hjälp av intelligens, kunskap och människokännedom lyckades hon, ofta med hårt arbete och ”jävlaranamma”, genomföra det hon hade föresatt sig. Hennes lugn och milda sätt var utan tvekan en förutsättning många gånger för ett lyckat resultat.

Inga kom till Lund i mitten av 40-talet, mycket för att hjälpa sin bror, Karl Georg Wingstrand, som senare blev professor i zoologi vid Köpenhamns universitet, med hans forskning kring hypofysen hos däggdjur.

Som en del av ersättningen för det arbete man utförde på institutionen kunde man på den tiden få bo på ett av amanuensrummen på Zoologiska institutionen. I ett sådant rum bodde Gustaf Rudebeck, legendarisk ornitolog, forskare, senare chef för Zoologiska museet och slutligen professor i Zoologi. Han och Inga blev ett par och när institutionens stora expedition till Sydafrika planerades med Professor Bertil Hanström som initiativtagare, blev det naturligt att platserna som expeditionsdeltagare gick till Per Brinck och Gustaf Rudebeck, med respektive hustrur Gunvor och Inga. Bertil Hanström hade tillbringat tid i Sydafrika, bland annat för att samla hypofyser från fler däggdjur, men också för att få kontakter inför den planerade expeditionen.

Per och Gunvor Brinck flög till Sydafrika i slutet av 1950, Gustaf och Inga blev någon månad försenade på grund av Gustafs disputation. Under de 275 dagarna som resan varade besökte de, samlade och beskrev 356 lokaler från Cape Point i söder till Kaokoveld, och Ohopoho i norr (nuvarande Namibia) från Sarusas, Khumib Valley i väst till Ngwanetsi Camp, Kruger National Park i öster. Resultatet blev en omfattande samling djur, främst insekter och chelicerater men också fåglar och andra reptiler. Materialet efterarbetades, sorterades och skickades till respektive experter över hela världen och beskrivningar av nya arter och revisioner publicerades i en bokserie ”South African Animal life” som kom att omfatta 15 stora band, det sista publicerades så sent som 1974. Efter expeditionen födde Inga 1952 parets dotter Elisabeth.

Inga och Gustaf återvände ett par år senare till Pretoria, där de båda arbetade på Transvaal Museum, mellan 1954 och -56, Gustaf som föreståndare för fågelavdelningen.
I mitten av 1950-talet återvände de till Lund, och Inga fick åter tjänst vid Zoologiska institutionen. När Per Brinck i början av -60 talet bildade Ekologiska och systematiska institutionen följde Inga med, och hon och Per bildade ett oslagbart team med oanad arbetskapacitet. Hennes insats betydde mycket för utvecklingen av det nya läroämnet Ekologi i Sverige. Under 80-talet arbetade Inga dessutom tillsammans med Pehr Henrik Enckell vid redaktionskontoret för den ekologiska vetenskapliga tidskriften Oikos, som utvidgades till att ge ut flera ytterligare internationella tidskrifter.

Inga var också en mycket duktig och uppskattad fältarbetare. Hon deltog i bland annat flera insamlingsresor för dåvarande Parasitologiska arbetsgruppen under ledning av Per Brinck, inte minst på flera av de omfattande Nordkalottexpeditionerna. Dessutom hade hon sedan barnsben, inspirerad av sin bror Karl Georg, ett stort intresse för ornitologi och när Thomas Alerstam startade sitt projekt med att följa fågelflyttning med hjälp av målföljningsradar, var Inga med från början.

Inga gjorde under främst 1970-talet stora insatser för Skånes Ornitologiska Förening, där hon var kassör och ledde fågelexkursioner, både lokalt i Skåne och långresor till Afrika. Det var genom sitt arbete för SkOF som Inga fick tillfälle att under många år hyra en stuga vid Krankesjön, alldeles vid fågeltornet i Silvåkra. Hon genomförde under flera år inventeringarna av Fågelsångsdalens häckfåglar, inom det långtidsprojekt som Anders Enemar startat.

Inga och Thomas, som i slutet av 70-talet fann varandra i samarbetet på institutionen, i forskningen och i gemensamma utflykter i fält, blev ett par. Tillsammans gjorde de studier av fåglarnas flyghastigheter och orientering med hjälp av radar på flera håll i landet – vid Haväng och Vombsjön i Skåne, på Ölands norra udde och i Bergslagen (i områden med magnetiska avvikelser på grund av järnmalmsfyndigheterna). Det var i Bergslagen som Mikael Kristersson dokumenterade radarstudierna i den prisbelönta filmen ”Flyttfåglarnas olösta gåta” för Forskningsrådsnämnden. Inga deltog också i fält- och radarstudier på Grönland, där flyttningen över inlandsisen kartlades. På Island var Inga med under flera år i olika projekt, alltifrån studier av de flyttande vadarfåglarnas urval av Littorinasnäckor i sitt födoval, som analyserades genom mikroskopstudier av skalrester från fåglarnas spillning, till satellitföljningar av storlabbarnas flyttning.

Inga förvärvade en storartad kunskap och erfarenhet från anatomisk och ekologisk forskning, fält- och laboratoriestudier och administrativt arbete (såväl institutions-, som redaktions- och föreningsarbete). Hon var biolog med breda kunskaper inte bara om fåglar utan även om växter, svampar, insekter, smågnagare mm.

Inga Rudebeck sitter i sin rullstol utomhus. I bakgrunden finns en röd stuga och ett träd.

Efter sin pensionering1991 fortsatte Inga att arbeta på Ekologihuset inom Thomas projekt fram till 2002. Hon analyserade bl.a. de tusentals radarföljningarna från alla fältstudier.

Ingas kärlek att följa naturens växlingar och fåglarna var intensiv under alla år, och tillsammans med Thomas återvände hon ständigt till gamla och nya ”hemmamarker” i Västergötland (där hon föddes på gården Högetomt vid Hornborgasjön), Skåne, Gotland och Öland. Inga och Thomas gjorde många ytterligare resor, bl.a. till Nordkalotten, Norge, Danmark, Holland, Skottland och Irland.

Inga drabbades av hjärtinfakt 1995 och av en stroke 2007, men kunde tack vare sin gnistrande livsglädje fortsätta att leva ett rikt liv. Stroken gjorde henne rullstolsbunden, men det hindrade inte Inga och Thomas från att fortsätta ett gott liv fyllt av utflykter i fält, och så sent som i maj i år var de som vanligt på norra Öland och upplevde fågelvåren i samma marker som där de började sina radarstudier fyrtio år tidigare.

Lasse Lundqvist
Thomas Alerstam

augusti 20, 2019

Inlägget postades i

Händelser