Jens Rydell var en världsauktoritet på fladdermöss och en erkänt duktig naturfotograf som disputerade på en avhandling i zooekologi vid Lunds universitet. Som forskare var han gränsöverskridande med djup kunskap om sina studieobjekt och forskningsproblem. Som naturvårdare var han en framsynt innovatör och övertygande talesman. Jens kämpade för att etablera ett erkännande och förståelse för den djurgrupp som han älskade mest, men få kände – fladdermössen.
Lika snabbt och obemärkt som Molossus molossus lämnar sitt dagläger i något ihåligt träd när skymningsmörkret sluter sig kring Mexikos fuktmättade regnskog, lika hastigt och oväntat har Jens Rydell lämnat oss alla som stod honom nära. I djup sorg står närmaste familj, hans partner Aziza, döttrarna Maria och Karin, samt sonen Peter med familjer, övrig släkt, vänner och forskarkollegor inom och utom Sveriges gränser. Jens avled den 8 april 2021 efter en hjärtattack och blev 67 år. Han var gift med Ingrid som gick bort 2010 efter en längre tids sjukdom. Vi är många som haft med Jens att göra genom åren och som uttryckt vår bestörtning över den stora förlust och saknad som Jens bortgång medfört för många av oss personligen, men också för forskningen kring, och det långsiktiga skyddet av, den djurgrupp han älskade och behärskade som den världsauktoritet han var – fladdermössen.
Det var nog ingen som lämnades oberörd av Jens som person. Hans talanger var många och hans energi outsinlig. När målet var inställt tycktes inget hindra honom från att realisera det han planerat att genomföra. Idéer kom och gick hela tiden, som en strid vårbäck där vattnet hoppar och far. Det var ett nöje att träffa Jens och dras med i samtal och kreativa diskussioner. Samtidigt måste vi konstatera att han besatt en briljans och förmåga till insikt och kreativitet som få förunnats i denna värld och även om det inte är lätt att täcka allt, gör vi här ett försök att sammanfatta en del av det vi själva fått erfara under den tid vi lärt känna Jens under studietiden, genom samarbeten och som vän. Vad vi kan ta upp blir ändå bara en bråkdel av vad Jens hann med trots sin alldeles för korta livstid.
Jens föddes 1953 i Trollhättan och blev tidigt naturintresserad. År 1977 tog han en magisterexamen i mikrobiologi och kemi vid Umeå Universitet. Jens var en person som lärde genom att vara i naturen och det förde honom in på lärarbanan med undervisning i naturvetenskapliga ämnen som biologi, kemi och fysik, men också i teknik och matematik när så behövdes. Han undervisade på högstadiet i Ulricehamn 1978-88, men han hade ett brett intresse och förutom de naturvetenskapliga ämnena låg historia honom också varmt om hjärtat.
Fladdermusforskaren Rune Gerell fungerade som Jens Rydells handledare under doktorandstudierna vid ekologiska institutionen vid Lunds universitet. Rune träffade Jens första gången 1980 då de inventerade övervintrande fladdermöss i Tabergs gruva. Rune insåg genast att Jens intresse för fladdermöss parat med mycken energi gjorde honom till en passande student och forskarbegåvning. Vid nästa möte 1981, då de inventerade Karlsborgs fästning och den då mycket sällsynta barbastellen, frågade Rune om Jens kunde tänka sig börja doktorandstudier vid ekologiska institutionen med inriktning på fladdermöss under Runes ledning. Svaret blev ja och Jens påbörjade samma år studier av nordfladdermusens ekologi under dräktighets- och amningsperioden. Det ledde till att Jens disputerade 1990 på en avhandling med titeln “Ecology of the northern bat Eptesicus nilssoni during pregnancy and lactation”. De fortsatta studierna blev upptakten till en lysande karriär inom fladdermusforskningen och Jens uppmärksammades även utanför landet, där han också bedrev fältarbete och sampublicerade med merparten av de internationellt mest framgångsrika forskarna inom chiropterologin.
Jens hade under doktorandtiden även stort utbyte med den forskargrupp, ledd av Sam Erlinge, som forskade på däggdjur vid Revingehed. I gruppen ingick disputerade forskare som Görgen Göransson, Jon Loman, Ingvar Nilsson och många doktorander. På den tiden var ekologiska institutionen lokaliserad till det hus som tidigare tillhörde kemiska institutionen och numera inhyser Geocentrum. I källaren under annexet hade doktoranderna i gruppen inrett ett kafferum i ena änden av en av korridorerna. Detta kafferum var ett optimalt habitat för oss doktorander minns Thomas Madsen, då den något primitiva lokalen fungerade som en kreativ mötesplats. Det var där vi lärde oss det mesta under vår tid som doktorander, fortsätter Thomas. Jens och Thomas hade ständiga debatter beträffande den relativa vikten av naturlig och sexuell selektion som bakomliggande faktorer i evolutionära processer. Jens var inte en stor anhängare av sexuell selektion som han ansåg var ett ”bihang” till naturlig selektion, medan Thomas ansåg att det var två separata och lika betydelsefulla selektiva processer. Nu på gamla dagar är dock Thomas mer och mer övertygad att Jens, som så ofta annars, förmodligen hade rätt!
Efter avhandlingstiden i Lund fick Jens först forskningsanslag från Naturvårdsverket 1990-93 och därefter ett postdocstipendium från Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) för studier av fladdermöss vid universitetet i Aberdeen i Skottland mellan åren 1993-95. Väl tillbaka i Sverige erhöll han en forskarassistenttjänst finansierad också den av NFR, och han anslöt sig då till zoologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Mellan åren 2001-03 var han lektor vid samma institution, men han kunde inte vara kvar vid Göteborgs universitet och han återupptog därför läraryrket på deltid och startade en konsultfirma med inriktning på ekologi och forskning 2003-2012. Från 2012 arbetade han enbart som konsult och blev åter associerad med Lunds universitet genom forskning och samarbeten med ekologer. Jens var en sann humanist och värnade speciellt om de unga. Han var en uppskattad lärare som inspirerat många yngre att bli naturintresserade och bedriva praktisk naturvård. Han handledde ett flertal doktorander och först ut var Johan Eklöf, som disputerade på avhandlingen ”Vision in echolacting bats” 2003, och Monica Svensson som samma år disputerade på ”Light dependence in insect and bat predation” båda vid Göteborgs universitet. Därefter har Jens handlett ett flertal doktorander som varit anslutna till universitet bland annat i Lettland (Jurgis Suba) och Polen (Grzegorz Apoznanski).
Under de senaste åren var Jens åter ansluten till biologiska institutionen vid Lunds universitet och samarbetade med Martin Green och Susanne Åkesson på enheterna biodiversitet och evolutionär ekologi och var associerad med Center for Animal Movement Research (CAnMove). Jens samarbetade även med Sune Svanberg, Mikkel Brydegaard och doktorander i laserfysik genom att han deltog som ekolog och fladdermusexpert i projekt där lidar, så kallad laserradar, som exempelvis Lund University Mobile Biosphere Observatory (LUMBO) användes för att lokalisera och klassificera flygande insekter och fladdermöss i fält. Så sent som sommaren 2020 deltog han aktivt i fältarbete vid Stensoffa och med LUMBO vid ett vindkraftverk i Östra Herrestad i södra Skåne. I fält var han ett stort stöd till studenter och en uppskattad naturlig auktoritet. Jens deltog i projekten med stor kreativitet och kunskap. Vid efterarbete av datamaterial och skrivande var hans djupa kunnande och bredd ovärderlig vid rapporteringen. Det märktes då tydligt att Jens grundlagt sin gedigna kunskap inte bara genom litteraturstudier, utan genom som han själv sa ”eget tänkande”, ett förhållningssätt till forskning som han tidigt anammat genom kontakterna med sin läromästare Per Brink, som var professor och institutionschef under Jens doktorandår och som tillsammans med kollegor startade och byggde upp ekologiska institutionen i Lund.
Efter att Thomas disputerade 1987 fick han 1989 ett ”post-doc” vid Sydneys universitet och har sedan dess bott ”down under”. Detta ledde till att Jens och Thomas tappade kontakten under många år, men i juni 2013 fick Thomas ett email från Jens som var intresserad av att komma till Australien för att studera fladdermöss. Thomas svarade direkt och föreslog att Jens skulle komma till Thomas och Beas studieområde beläget cirka 60 km sydöst om Darwin ”in the Australian wet-dry tropics”, för här kryllade det av fladdermöss. I oktober kom Jens till Sydney där Thomas hämtade honom och de körde tillsammans ner till Beas och Thomas hus i Wollongong. Här stannade de i några dagar och Thomas visade runt i området där de bland annat besökte Blue Mountains. Givetvis ville Thomas som passionerad herpetolog visa Jens en del av de vanliga reptiler som fanns i området. Bland annat infångades en cirka 1.5 m lång ”red-bellied black snake”, som förvisso är giftig men har ett mycket balanserat temperament. Jens ville naturligtvis fotografera ormen och som vi alla vet var Jens en helt otrolig fotograf. Jens höll sig dock på, i Thomas tycke, rent för långt avstånd från ormen, som Thomas enligt honom själv ”hade god koll på”. För att få en riktigt bra bild så uppmanade Thomas att Jens skulle ”krypa närmare” följt av ”ännu närmare”. Jens var till sist cirka en halv meter från ormens huvud, han fick ett par bra bilder men sen gjorde ormen ett utfall mot honom. Helt ofarligt, men Jens blev livrädd vilket fick Thomas att dra ordentligt på munnen. Efter episoden var Jens korta kommentar: ”Inga mer giftormar för mig Thomas!”.
I slutet av oktober flög Thomas och Jens upp till Middle Point, som består av ett fåtal hus belägna vid kanten av Adelaide river floodplain och där delade Jens och Thomas den senares lilla lägenhet. Det ledde till att Thomas inte fick en blund den första natten på grund av Jens synnerligen högljudda snarkande. Grannlägenheten var som tur var tom och där fick Jens sova framöver. På dagarna hjälpte Jens till att fånga kragagamer. Kragagamer är stora, upp till cirka 80 cm med svans, och de har mycket kraftiga käkmuskler och massor med vassa tänder. Jens uppgift var att hålla dem i nacken så att Thomas kunde ta ett blodprov från varje ödla. På nätterna var de ute och letade fladdermöss. Thomas kände till en del bra platser i Darwin och några gamla guldgruvor som finns i området. Deras första natt i Darwin blev inte så lyckad! Jens fladdermusfotograferingsattiraljer bestod av en massa olika prylar som fotoceller, stativ, blixtar mm och Jens hade en otrolig förmåga att glömma att ta med viktiga prylar! Thomas löste problemet med att göra en ”checklist” med alla de grejor som behövdes, och Jens fick, varje gång innan de lämnade Middle Point, ticka av varje pryl på checklistan så de var säkra på att de hade allt i bilen! Jens kommentar var ”Thomas, vill du bli min kameraassistent? för så här bra har det aldrig funkat för mig, någonsin!” Jens tog massor med helt otroliga bilder av en massa olika fladdermössarter och han var överlycklig! Thomas var lika glad för han fick en cirka månadslång synnerligen professionell kurs i fladdermusbiologi!
Jens akademiska bana gick inte alltid längs det allra rakaste spåret och efter att han inte fick möjlighet att fortsätta vid Göteborgs universitet jobbade Jens som lärare i Ulricehamn under ett antal år i början av 2000-talet. Men vindarna skulle vända och Jens expertkunskaper skulle visa sig komma till stor nytta. Denna gång som en av de huvudansvariga för den allra första syntesrapporten om vindkraftens påverkan på fåglar och fladdermöss. Det var samarbetet Vindval som drivs av Naturvårdsverket och Energimyndigheten som under 2009 inledde arbetet med kunskapssammanfattningar om hur vindkraft påverkar miljö och människor. Detta för att förbättra processen med tillståndshantering av vindkraftärenden.
Uppdraget med att sammanställa den allra första rapporten gick till Lunds universitet och Jens engagerades omgående som fladdermusexperten i sammanhanget. Detta blev startskottet för ett nytt arbetsfält för Jens. Ett som han med sedvanlig entusiasm gav sig in i med full kraft och som innebar att han efter ytterligare en tid slutade som lärare och fortsatte som fristående ekologkonsult och med deltidsanställningar vid Lunds universitet. Syntesrapporten gavs ut 2011 och resten är, som det brukar heta, historia.
Rapporten blev en bästsäljare, inom kort blev det den allra mest nedladdade och sprida rapporten som Naturvårdsverket någonsin gett ut. Jens hade en enormt stor del i rapportens framgång. Kort och gott kan man säga att i och med den rapporten började det plötsligt tas hänsyn till fladdermöss i vindkraftärenden, något som alltså inte varit fallet tidigare. I rapportens spår följde flera internationellt uppmärksammade forskningsprojekt och publikationer om vindkraft och fladdermöss. Jens jobbade även hårt med otaliga undersökningar av fladdermusförekomst i samband med planer på vindkraftsetablering runt om i landet. Samtidigt anordnade Vindval föredrags- och utbildningsturnéer över hela landet där handläggare på länsstyrelser och kommuner samt personer verksamma inom vindkraftsindustrin fick ta del av Jens pedagogiska ådra på allra bästa sätt. Få personer kan sägas ha bidragit lika mycket till att sprida kunskap om ett ämnesområde som Jens när det gäller fladdermöss och vindkraft. I korta ordalag så kommer mycket av det sätt som fladdermöss idag hanteras på i vindkraftärenden från arbeten där Jens har varit inblandad. På så vis har Jens insatser både skyddat många fladdermöss från att omkomma vid kraftverken och samtidigt har han medverkat till en betydligt mer ansvarsfull etablering av vindkraft i Sverige.
Jens spelade också en avgörande roll när syntesrapporten om vindkraftens påverkan på fåglar och fladdermöss uppdaterades 2017. Samma år förärades Jens med Skånes vindkraftsakademis Vindkraftpris. Motiveringen till priset sammanfattar utmärkt Jens insatser i ämnet: ”I en värld med mycket känslor, fördomar och generaliseringar kring vindkraft är det av största vikt att ha seriös forskning för att skapa kunskap och därigenom få till en bättre vindkraftsplanering och en mer nyanserad och balanserad diskussion. Forskarna Martin Green och Jens Rydell vid Lunds universitet har med stort engagemang forskat om vindkraftens påverkan på fåglar och fladdermöss i många år och har därigenom kunnat se vindkraften ur ett helhetsperspektiv och bidragit till värdefull kunskap och klargöring i hur vi kan planera och skapa förnyelsebar energiproduktion på bästa sätt. Dessutom har de på ett framgångsrikt sätt kunnat sprida sin kunskap på ett sakligt vis oavsett om det handlat om föreläsningar, publikationer eller remissrundor.” Även under följande år jobbade Jens vidare med allehanda projekt med kopplingar till vindkraft och med anknytning till Lunds universitet. Planen var att ett nytt stort forskningsprojekt, med Jens i en av de ledande rollerna, ämnat att ta reda på ytterligare fakta om hur vi på bästa sätt skyddar fladdermöss i samband med vindkraft skulle inledas sommaren 2021.
Jens brann för att sprida kunskap om fladdermöss och sin forskning, och han lyckades på ett översvallande sätt göra det genom ord och bild. Hans fototekniska briljans och tidiga användning av storbildsformat och automatiserade fotoblixtar gav hisnande inblickar och illustrationer av fladdermössens liv. Han var en pionjär inom fladdermusfotografering. Jens blev ansluten till föreningen Naturfotograferna/N 2010 och hans bilder har visats på många nationella och internationella utställningar, vilket bland annat tagit honom till en finalplats i den prestigefyllda fototävlingen ”Wildlife photographer of the year” år 2016. Bilderna har dessutom prytt omslag av ett större antal vetenskapliga tidskrifter inklusive Current Biology och Nature. En bild visades till och med i storformat på Tel Avivs Flygplats Ben Gurion i Israel mellan åren 2015 och 2017. Jens foton har även illustrerat gemensamma böcker tillsammans med hans första doktorand och numera författare Johan Eklöf, som exempelvis den mycket uppskattade och väl illustrerade boken ”Fladdermöss – i en värld av ekon” utgiven 2015 av Hirschfeld Förlag. I en likaledes läsvärd uppsats publicerad så sent som våren 2021 i tidskriften Journal of Ethnobiology, går de båda författarna igenom den historiska synen på fladdermöss i Sverige och konstaterar att det inte finns belägg för någon rädsla för fladdermöss i de nordiska länderna förr i tiden. Ännu ett exempel på stor insikt och bredd i Jens forskning.
Jens spred kunskap till allmänheten inte bara genom vetenskapliga och populära publikationer, utan han hördes också i radio och höll föredrag. Efter en expedition anordnad av Sveriges Polarforskningsinstitut, Tundra Northwest 1999, ledd av expeditionschef Anders Karlqvist till arktiska Kanada år 1999, där Jens studerade fladdermöss fast det inte fanns några så långt norrut, fick han utveckla sitt föredragsengagemang ytterligare. På expeditionen undersökte Jens och entomolog Heikki Roioinen från Universitetet i Joensuu, om två arter nattlevande fjärilar Gynaephora groenlandica och G. rossi, som normalt utgör fladdermössens föda, saknade de anpassningar, det vill säga hörselorgan för att detektera fladdermössens födosöksläten. Hörselorganen finns spridda bland många nattlevande fjärilar och hjälper dem att undvika att bli tagna som byten då de kan höra fladdermössens födosöksläten och göra en undanmanöver om de behöver. I fält testade Jens fjärilarnas hörsel genom att utsätta dem för fladdermusljud och studera deras flyktbeteende. Jens och Heikki fann inte bara att nattfjärilarna med sin enormt långa utvecklingstid (7-10 år som larv) hade behållit sina ”öron”, dvs de hade anpassningar som utvecklats långt söderut och som följt med fjärilarna då de spred sig norrut. Fjärilarna de fångade utgjorde också ett helt biologiskt ekosystem för parasiterande insekter och super-parasiter. Nattfjärilarna öppnades som en rysk docka minns Susanne, som också deltog i samma expedition, och Heikki radade upp det ena insektsskalet efter det andra på labbänken med parasiter som de hittade i andra parasiter och Jens jublade över fynden, som senare rapporterades i en ansedd tidskrift. Jens snubblade hela tiden över nya forskningsproblem som han genast gav sig i kast med, fylld av entusiasm och nyfikenhet.
Det var den här spännande forskningen om insektsöron och parasiter som Jens sedan fick chans att förmedla tillsammans med ett fåtal forskare från expeditionen. Anders Karlqvist som inte bara var professor i matematik, före detta klättrare, pianist och chef för polarforskningssekretariatet vid den här tiden hade många strängar på sin lyra. På sin fritid skrev han populärvetenskapliga pjäser som involverade skådespelare, musiker och forskare och som beskrev historiska händelser under gångna polarexpeditioner. Det var genom dessa gemensamma utflykter till teaterscener i Norrland, Göteborg, Stockholm och Iqaluit som Susanne lärde känna Jens mer på djupet och bevittnade hans fantastiska jordnära förmåga att trollbinda publiken genom sina berättelser. När Jens talade så lyssnade alla spänt och jubel nådde lokalens fulla höjd när han gick av scenen. Vilken genuin naturbegåvning Jens var, som passade lika bra i Mexikos djungler, i isolerade grottor i Kenya, på Arktiska tundran, och på Dramatens Lilla scen där han 1999 uppträdde tillsammans med Margareta Krook och Rolf Skoglund, musiker och övriga forskare i uppsättningen av ”The Northwest Passage” i regi av Carl Dunér.
Men ridån har nu gått ner, och det ofattbara har hänt. Vår käre vän och kollega Jens har lämnat oss, mycket i förtid och alltför hastigt. Slocknat har kyrkornas ljus, fast inte inne utan utanför, i hela västra Götaland och stora delar av Sverige. Vi gläder oss att Jens påkallat de problem som en förändrad artificiell ljusmiljö har på vår nattliga fauna och speciellt fladdermössen som är så starkt anpassade till ett liv i mörker. Jens var en föregångare även i detta arbete, men hans planer slutade inte här. Han ville att hela Europa skulle följa Sverige och stänga ner fasadbelysning av kyrkor och gamla byggnader och han var på god väg att lyckas. Nu måste tyvärr andra krafter ta vid och avsluta detta viktiga arbete. Det har varit en sann glädje att få lära känna Jens som vän och att ha fått vara en del av hans färgstarka och spännande liv. Låt oss hedra Jens i hans fantastiska gärning att sprida kunskap om de gåtfulla fladdermössens liv och anpassningar, samt för hans drivkraft att visa uppskattning och skydda dessa underbara djur, genom att släcka en eller helst flera lampor i trädgården i sommar!
Martin Green, Thomas Madsen och Susanne Åkesson
Observera att bilderna får inte kopieras eller användas i några andra sammanhang.
Sture Carlsson
Jens var en helt underbar människa, rak, och omtänksam – en medmänniska i bästa bemärkelse. Han kunde trollbinda elever med sitt engagemang sin kunskap och personlighet.