Texten korrigerad 2018-05-14
Professor emeritus Nils Malmer avled 17 april, 89 år gammal. Nils utvecklade redan under sin småländska uppväxt ett stort intresse för botanik. Han studerade i Lund och disputerade här 1962 i botanik på en avhandling om myrvegetationen på Åkhultmyren i Småland. Åren 1952-1955 vikarierade Hugo Sjörs på en laboratur i växtbiologi vid Botaniska institutionen (ordinarie innehavare S Waldheim), en forskartjänst närmast under professors nivå, och Nils har berättat att han fann tiden med Sjörs som senior kollega mycket inspirerande. När Sjörs försvann från Lund vikarierade Nils på tjänsten som han själv erhöll strax efter sin disputation och han blev utnämnd till professor i växtekologi 1969. Med detta som bas utvecklade han den växtekologiska forskningen vid institutionen. Det etablerades en avdelning för växtekologi med hemvist i Vita Huset i Botaniska trädgården och när Ekologiska institutionen bildades på 1980-talet, på mycket aktiv tillskyndan av Per Brinck och Nils Malmer, uppgick denna avdelning i den nya institutionen.
Nils Malmer var en mångsidig akademiker. Forskningsmässigt var mossarnas ekologi honom kärast, alltifrån doktorandarbetet till hans sista vetenskapliga publikation (2014) från arbetet på Åkhultmyren i Småland. Ett stort intresse ägnades alltså mossarnas vegetationsförändringar med tiden och deras beroende av kvävenedfallet. Redan på 1980-talet studerade han mossenedbrytning, arbeten som först senare uppmärksammats i samband med modelleringen av mossarnas betydelse för jordens kolomsättning. Nils var också mycket intresserad av de biogeokemiska processerna i skogsmark och naturligtvis i mossar. På 1990-talet var han djupt engagerad i det s.k. Ystad-projektet, ett multidisciplinärt projekt som undersökte markanvändningen i Ystadtrakten under efteristiden.
Vid sidan av den starka utvecklingen av växtekologin som skedde i Lund under Nils ledning, tog han också ett stort ansvar för hela biologins utveckling inte bara i Lund utan också nationellt. Han var dekanus för dåvarande Biologisektionen i Lund under hela tolv år (1974-1986) och var under samma tid också fakultetens prodekan. Åren 1983-89 var han ordförande i Naturvetenskapliga forskningsrådets (NFR) biologiutskott under en tid då det fanns mycket starka spänningar inom biologin med molekylärbiologin på ena kanten och ekologin på andra. Under Nils fasta ordförandeskap kunde dock stridigheterna avblåsas och utskottet kunde samlas under en kvalitetsfana. Under denna tid etablerades begreppen ”den Malmerska stupstocken” och ”de Malmerska lektoraten”. Stupstocken innebar att biologiutskottet var först ut vid forskningsråden att med högsta forskningskvalitet som riktmärke samla upp sina resurser på färre, men större projekt. Resultatet var att ett antal projekt med små anslag och något lägre kvalitet gavs slutanslag. Effekten av denna strategiförändring har nog aldrig utvärderats, men de större bidragsbeloppen till vissa projekt möjliggjorde att fler finansierade doktorander kunde engageras inom dessa, ett faktum som definitivt var viktigt för biologins utveckling. De Malmerska lektoraten innebar att NFR, på Nils Malmers initiativ, accepterade ett större ansvar för att finansiera ett antal lektorat ämnade för framstående yngre forskare.
I samband med sin pensionering 1993 tog Nils Malmer över som huvudredaktör för tidskriften OIKOS. Under hans aktiva redaktörskap stärktes OIKOS impact factor betydligt.
På en fråga vad Nils själv kände störst stolthet och glädje över under sin karriär, var det inte hans mycket viktiga forskningspolitiska arbete han tog upp. Istället var det hans bidrag till det svenska samhällets allt större respekt för ekologi och miljövård, bl.a. manifesterat i de många handläggare med utbildning från Växtekologen i Lund som återfanns i kommuner och länsstyrelser med ansvar för regional och lokal planering. Nils var också aktiv i den ideella naturvårdsrörelsen och under en kort period var han kommunalpolitiskt aktiv.
Nils var sedan 1970 ledamot av Kungl. Fysiografiska sällskapet och sedan 1978 av Kungl. Vetenskapsakademien. Han tilldelades 1992 Linnémedaljen av Fysiografen.
Vi minns med tacksamhet Nils som en utomordentligt skicklig och kompetent akademiker med många strängar på sin lyra. Han föreföll inte riktigt trivas i rampljuset, utan ville nog helst ut i skog och mark. Icke desto mindre tog han alltså på sig stora och viktiga ledningsuppdrag, vilka han förvaltade mycket framgångsrikt. Han hade stor öppenhet för all vetenskap, ämnesspecifik så väl som ämnesöverskridande, alltid med starka kvalitetskrav. Nils var kanske inte så mycket för småprat men var vänlig och tillmötesgående och delade alltid med sig av många goda råd och intressanta reflektioner baserade på hans rika erfarenhet.
Bengt Söderström och Christer Löfstedt
