Professor emeritus Sam Erlinge har gått bort vid en ålder av 91 år. Hans närmaste är döttrarna Margareta och Birgitta och deras familjer med fem barnbarn, samt systern Ella-Britt med två syskonbarn. Men utanför denna krets finns många vänner som lärt känna Sam genom hans långa och rika liv, och som saknar honom mycket.
Sam Erlinge föddes i Stenum vid Hornborgasjön i Västergötland. Hans far var trädgårdsintresserad snickarmästare, och huset var känt i bygden för sin prunkande trädgård och fina snickerier. Efter de inledande skolåren i byskolan, alldeles intill kyrkan, cyklade Sam dagligen till och från katedralskolan i Skara. Han fortsatte sedan att cykla långt och ofta under hela sitt liv, inte minst mellan bostaden i Dalby och Lunds universitet där han hade sin livsgärning under mer än femtio år. Sam tog studenten vid Skara Allmänna Läroverk och blev sedan en trogen medlem av Skaradjäknarnas Förening i vars vårmöte han deltog varje år.
Bygden vid Hornborgasjön har fostrat flera framstående naturforskare och zoologer i Sverige, och Sam Erlinge är en av dem. Sam berättade hur han inspirerades av den nio år äldre Karl Georg Wingstrand, också han från Stenums socken, som utforskade djurlivet i Hornborgabygden och som vinkade till Sam när han dagligen cyklade förbi Sams barndomshem på sin väg till läroverket i Skara. (Sedermera disputerade Karl Georg Wingstrand 1953 vid Lunds universitet med en avhandling om hypofysen hos ryggradsdjur och blev därefter professor i zoologi vid Köpenhamns universitet.) Sam ville också utforska naturen och cykla till läroverket! Och så blev det.
Sam startade sin yrkesbana med folkskollärarexamen och tjänstgjorde en tid i Mellösa (där han också var anfallare i fotbollslaget). Tillfälligheter gjorde att han därefter vikarierade något år som biologilärare vid gymnasiet i Skara. Hans vetgirighet och naturintresse förde honom sedan vidare till botanik- och geografistudier vid Göteborgs Universitet, men zoologin ville han bestämt läsa i Lund, och han flyttade dit under andra halvan av 50-talet. På en skidresa under denna period träffade han sin blivande maka Maja (med ursprung i Bankeryd, Småland). Paret gifte sig 1958 och Maja flyttade med till Skåne där första dottern föddes. Efter grundutbildningen i zoologi i Lund flyttade familjen till Tranås där Sam var biologilärare vid gymnasiet 1963-70, parallellt med att han arbetade med sin doktorsavhandling. Under denna tid föddes andra dottern. Sam var redan under Tranås-tiden ett motionsfenomen, och under 60-talets snörika vintrar körde han Vasaloppet några gånger på imponerande tider.
I slutet av 1950-talet växte sig naturvårds- och miljö-intresset allt starkare, och Per Brinck som nyligen blivit professor i zoologi i Lund, startade en ny inriktning mot zoologisk ekologi. Per Brink erbjöd Sam ett angeläget naturvårdsinriktat forskningsprojekt att studera minkens inverkan på ekologin i skånska vattendrag. Förrymda minkar klarade sig bra i den svenska naturen och arten var på väg att sprida och etablera sig som en invasiv art i de svenska markerna. Sam antog utmaningen och startade sitt doktorandprojekt 1958 med inriktning på minken. Han åkte runt i Skåne och rekognoscerade efter mink vid sjöar och åar, men inga spår av mink stod att finna, inte heller när en erfaren minkforskare från England gjorde honom sällskap i fält. Däremot fann man överraskande mycket spår av utter, t. ex. vid Sövde-, Snogeholms- och Ellestadssjöarna och längs Klingavälsåns lopp.
I gott samförstånd med Per Brink beslutades därför att Sams doktorandprojekt skulle ändras till att inriktas främst på utterns i stället för minkens ekologi. (Sam gjorde dock en del jämförande studier mellan de båda arter där de förekom i samma sjörika områden av Östergötland.) Sam disputerade 1969 på en avhandling om utterns ekologi. Imponerande var hur Sam kunde dra slutsatser om utterns födoval, revir och rörelsemönster genom att följa utterspår längs sjö- och åstränder och inte minst genom snöspårning på vintern. Totalt redovisade han 385 dagar i fält med koncentrerad utterspårning – ett storartat observationsmaterial som utgjorde en viktig grund i avhandlingsforskningen. Därtill analyserades stora mängder insamlade spillningsprover för att visa utterns födosammansättning och göra jämförelser med minken. Utterns jaktbeteende och födopreferenser studerades även experimentellt i djurparker.
Sams unika forskning om de skånska uttrarna skedde i grevens tid. Snart därefter skulle en sådan bedrift bli omöjlig – av två skäl. Under 1960-talets vintrar kunde man fortfarande lita på snöspårning som en metod att i detalj följa djurens rörelser i det skånska landskapet. Idag med den tydliga klimatförändringen mot mildare vintrar är det inte många vinterdagar som erbjuder möjligheter för snöspårning. För sextio år sedan fanns det ännu täta bestånd av utter vid en del skånska vattendrag, men de minskade snabbt och när Sam återbesökte lokalerna under vintern 1969-70 fanns inga uttrar kvar. Sam skrev en uppskattad artmonografi om uttern och har föreläst över hela landet om hur arten minskade kraftigt i Sverige till följd av alltför hård jakt och ökande vattenföroreningar (dock bedömdes inverkan av den ökande minken inte som en viktig faktor). Till Sams och mångas stora glädje har utvecklingen för uttern vänt och den har under senare år börjat återkomma till vattendrag som varit tomma på uttrar i flera decennier.
Sam hade nu blivit varm i kläderna som framgångsrik forskare, och under 1970-talet byggde han upp en forskargrupp med målsättningen att analysera populationsdynamiken i djursamhället på Revingefältet utanför Lund. Här var sorkar och möss, och även harar och fasaner, viktiga bytesdjur för många olika predatorer, bl. a. räv, katt, hermelin, iller, orm- och fjällvråk, tornfalk, katt- och hornuggla, kråka och skata. Den ekologiska fältstationen Stensoffa låg inom det militära övningsfältet vid Revinge (avsatt också för ekologisk forskning) och var basen för fältarbetet. Sams vision och plan var att varje doktorand och gästforskare skulle ha sin speciella art att inrikta forskningen på, och samtidigt skulle detta möjliggöra att gruppen tillsammans kunde lägga ihop resultaten för de olika arterna och därmed göra en helhetsanalys av den övergripande populationsdynamiken mellan bytesdjur och predatorer i hela djursamhället.
Detta blev en storartad framgång, såväl i produktion av nya vetenskapliga rön som i talrika disputationer och examensarbeten, och projektet innebar ett internationellt genombrott i förståelsen för djursamhällens populationsdynamik. Lennart Hansson var Sams kollega och nära samarbetspartner inom Revinge-projektet. Han hade tidigare visat att sorkbestånden i sydligaste Sverige inte varierade i dramatiska cykler mellan åren såsom är normalt för nordligare bestånd av sorkar och lämlar. (Lennart Hansson blev sedermera professor vid SLU i Uppsala.) När Revinge-projektet utvärderade den samlade bilden av variationer i bytes- och rovdjur fann man förklaringen till varför smågnagarcykler inte uppstod på Revingefältet. Den årliga produktionen av nya sorkar blev helt uppäten av de många olika predatorerna på Revingefältet, där generalist-predatorerna räv, katt och ormvråk stod för merparten av sork-konsumtionen. Sorkbestånden trycktes därmed ned och gavs aldrig en möjlighet att öka utom predatorernas kontroll till massförekomster under s.k. toppår. När smågnagarna under vår och försommar hade låg täthet, innan de födde nya ungar under sommarhalvåret, klarade sig generalistpredatorerna genom att utnyttja andra byten, inte minst kaniner. Denna nya insikt om predationens avgörande roll (beroende på mångfalden av predatorer samt på förekomsten av generalistpredatorer och alternativa bytesdjur) för smågnagarnas antalsdynamik blev ett strålande bidrag till förståelsen av ett klassiskt och centralt problem inom den ekologiska forskningen. Revinge-forskningen blev riksbekant inte minst på grund av Stefan Castas högintressanta filmer om projektet och fältarbetet som visades i svensk TV.
Per Brinck gick i pension 1986 och efterträddes då av Sam Erlinge som sedan var professor och föreståndare för zooekologiska avdelningen fram till sin pensionering 1994. Ungefär samtidigt med Sams tillträde som professor bildades en Ekologisk institution vid Lunds universitet, dit den zooekologiska avdelningen flyttade från sin tidigare hemvist vid Zoologiska institutionen. Sam blev genast involverad i planeringen av en gemensam byggnad för den nya institutionen, som slutligen förverkligades genom tillkomsten av det nya Ekologihuset 1994.
Sam bibehöll den stora bredden på forskningen inom zooekologiska avdelningen och utvecklade samtidigt en förstärkt inriktning mot den evolutionära beteende-ekologin. Sam fortsatte att handleda många doktorander, och nu gjordes experiment med både däggdjur och fåglar, ofta med Stensoffa som bas. Han anammade gärna nya metoder och drog nytta av modern teknik, vilket resulterade i allt från avancerade inhägnader och artificiella gångsystem för smådäggdjur till radiospårning och elektronisk övervakning av bon. Bland annat var han med om att bygga upp ett konstgjort gångsystem för sorkar på en vägg i ett av rummen på Stensoffa. Gångsystemets ena sida var försedd med plexiglas och här kunde Sam och hans doktorander i detalj studera sorkarnas naturliga beteenden. Studierna fokuserade på specifika beteende-ekologiska aspekter, såsom djurens livshistoriestrategier, sociala beteenden, spridningsvanor, konflikter mellan könen och mellan föräldrar och ungar, sexuell selektion och partnerval mm. Denna nya inriktning vitaliserade i högsta grad såväl forskningen som undervisningen i zoologisk ekologi, och avdelningen fortsatte att växa och skörda framgångar under Sams ledning.
Sam återkom också till forskningen om smågnagarnas cykliska populationsdynamik, inte minst som professor emeritus efter pensioneringen. Detta skedde bl.a. i samband med två stora polarexpeditioner (Tundra Ecology 1994 och Tundra Northwest 1999) där Sam genomförde intensiva fältstudier på den ryska/sibiriska respektive kanadensiska tundran. Här utredde han tillsammans med en stor grupp ekologiska forskare lämmelcyklerna och deras synkronisering på olika delar av den vidsträckta tundran, kopplingen mellan lämmelförekomst och försvarsämnen hos lämlarnas födoväxter samt kopplingen med rovdjursförekomsten (fjällräv, fjälluggla, fjällvråk och labbar). Det blev flera intressanta och viktiga vetenskapliga uppsatser som resultat av dessa studier på tundran, och Sam var påtagligt nöjd när han fick den sista i raden av dessa expeditionsuppsatser publicerad så sent som 2011. Sam fortsatte att vara verksam, nästan dagligen, som professor emeritus vid Ekologihuset i Lund under alla år efter pensioneringen och fram till 2018. Då lämnade han sitt arbetsrum och ville nöja sig med att odla sin prunkande trädgård i Dalby.
Sam Erlinge har under sitt långa och framgångsrika forskarliv givit sin varma vänskap, sin omtanke och sitt stöd till otaliga kollegor, doktorander och studenter. Många är också de som mött hans glada leende på Gerdahallsgympan. Vi är tacksamma att ha fått inspireras av hans brinnande intresse för naturen, djuren och forskningen, hans breda kunskaper om alla slags djur och växter, visorna han sjöng vid festliga tillfällen (Sam skrev gärna egna finurliga texter till Taube-visor), hans underfundiga humor – alltid med den varmaste vänlighet man någonsin kan tänka sig.
Thomas Alerstam
Jan-Åke Nilsson
Jep Agrell
(Varmt tack till Margareta och Birgitta för hjälp och bidrag!)
Ingrid Sarlöv Herlin
Vilken fint skriven runa! Sam var en fängslande person för en som bara kände honom när han var gympaledare i Dalby under 90talet och sen såg honom ofta på sin cykel. Han utstrålade just en sån stor vänlighet! Ett spänstfenomen! Man kunde tro att han var dansare innan någon berättade att han var professor i Zoologi. Att läsa denna runa var lite som att få lära känna honom och glädjas åt framgångarna i en intressant kunskapsutveckling .(Beteendeekologi hade man själv gärna läst i ett kontrafaktiskt liv. ). Må många förvalta hans minne väl!