Biologibloggen

Biologiska institutionen | Lunds universitet

Sven-Axel Bengtson 1944–2019

Zoologiska museets mångårige chef, Sven-Axel Bengtson, SAB, har avlidit i hemmet den 5 mars i år, 74 år gammal. Sven-Axel var professor i zoologi, något som han var mycket stolt över, och ofta framhöll. Han hade ett oerhört brett intresse som spände över hela djurriket; från daggmaskar och trädgårdssnäckor, över spindlar till fåglar och däggdjur – alltid med en ekologisk vinkling. Som ekolog intresserade han sig för bland annat furageringsstrategier hos fåglar, ö-biogeografi, polymorfism hos Cepea och andra evertebrater, populationsdynamik, habitatselektion och mycket annat.

Han var också en högt uppskattad chef för Zoologiska museet med stort intresse för personalens väl och ve. Han hade en förmåga att omvandla de uppskattade kaffestunderna till välbesökta, formliga seminarier om en i stunden uppkommen frågeställning som kunde röra sig om allt mellan fågelsystematik, genetik och ekologiska klurigheter. Eller, ganska ofta, något helt annat från hans rika intressesfär, som till exempel krigshistoria. Vid många av de här tillställningarna kunde vi vara så många som femton eller tjugo personer runt kaffebordet, varav Sven-Axel och kanske en eller två till var de enda anställda vid museet.

Sven-Axel kom efter studentexamen 1963 i Hässleholm och militärtjänstgöring inom artilleriet – som orsakade en något nedsatt hörsel – till Lund med en delvis färdig avhandling. Materialet hade han samlat på sommarloven under gymnasiet. Tillsammans med Bo W. Svensson gjorde han ett trebetygsarbete: om födosök hos kärr- och småsnäppa i Foteviken som publicerades i Oikos (1968). 1969 blev han filosofie licenciat och disputerade för doktors-grad, inte -examen, 1972, med en avhandling om änders reproduktion och populationsdynamik, särskilt då strömand vid Myvatn på norra Island. Sven-Axel fick omgående docentkompetens och en oavlönad tjänst vid ekologiska avdelningen under Per Brinck. 1973 tillträde han en tjänst som docent vid universitetet i Bergen, och blev 1975 utsedd till professor i populationsökologi men också chef för Zoologiska museet i samma stad. 1981 fick han en nyinrättad tjänst som professor i zoologi i Lund och blev samtidigt chef för museet, en post som varit vakant sedan Gustaf Rudebeck pensionerades 1978.

1980-och -90 talen var svåra tider för museet. Fakultetsledningen försökte med ideliga utredningar visa att museet inte behövdes och borde läggas ner. Ett förslag var till och med att sälja, eller ge bort samlingarna till Köpenhamns museum, möjligen till Riksmuseet i Stockholm. Sven-Axel med medarbetare motsatte sig planerna och fick starkt och spontant internationellt stöd när avsikterna blev kända runt om i världen. Istället sattes museet på svältkost, och fick tidvis en årsbudget som inte ens täckte kostnaderna för den sprit som dunstade bort i magasinen.

I och med ombildningen av den naturvetenskapliga fakulteten då den Biologiska institutionen bildades, slogs Zoologiska och Botaniska museerna samman till en separat enhet. Genom nya internationella organisationer som GBIF och Konventionen för biologisk mångfald från 1992 hade regeringar runt om i världen börjat avsätta nationella anslag för bevarande av biologisk mångfald där också behovet av stöd till naturvetenskapliga samlingar uppmärksammades. Det nybildade Biologiska museet i Lund fick möjlighet att ansöka om nya externa anslag hos ArtDatabanken. Efter de svåra åren på 80 och 90 talen blev det mycket upplyftande att i kraft av samlingarna få tillgång till årliga miljonanslag som gjorde det möjligt att anställa välutbildad personal, anslag till material för samlingsvård samt en stor satsning på att göra samlingarna internationellt tillgängliga via databaser. På initiativ från Biologiska museet i Lund bildades också ett nätverk mellan de naturhistoriska museerna i landet, SAMSA, för regelbundna möten och som ett forum för diskussion om verksamheten. I denna grupp kom senare även ArtDatabanken att ingå, vilket visade sig strategiskt klokt för att säkerställa fortsatta anslag via museistödet. Resultaten av denna verksamhet är idag ett museum, biologiska museet i Lund, integrerat som en aktiv del i den biologiska institutionen och med kunnig personal som ägnar sig åt samlingsvård och uppbyggnad av databaser. Museisamlingarna kunde 2013 flytta in i moderna och utmärkta magasin vid Arkivcentrum syd, förutom de stora entomologiska samlingarna som bereddes plats inom Biologiinstitutionen. Platsmässigt gick det inte att ordna så att allt museimaterial kunde hysas på norra campusområdet, marken ansågs för dyr. Till mångas sorg packades hela den zoologiska utställningen, som upptog tre etage i gamla museibyggnaden, ner tillsammans med övrig zoologi. Både Ingvar Kärnefelt och SAB avgick 2011 med pension.

Sven-Axel var mycket stolt över den utställning som fanns knuten till Zoologiska museet. Denna byggdes 1915 på plats i en byggnad helt avsedd för just utställningen, som i sin tur hade rötter i den exposé som professor Sven Nilsson (1787 – 1883) och hans medarbetare en gång byggt upp. Utställningen får nog anses enastående i det att den inte ändrades särskilt mycket efter invigningen, främst på grund av medelsbrist, men också unik för att den visade originalföremål, inte kopior eller digitaliserade imitationer. Sven-Axel tyckte om att guida publik i utställningen, och kunde då stanna vid något särskilt föremål för att där lägga ut texten om ett ekologiskt fenomen, till exempel vid den utdöda Jättehjortens gigantiska horn eller narvalhannens enda, skruvade framtand som sticker ut som ett spjut ur munnen. Han och dåvarande, undertecknande intendent delade ofta på uppgiften att visa utställningen för bokade klasser från stans alla skolor. Överenskommelsen vi hade gick ut på att Sven-Axel skulle guida för- och småskolleklasserna, som ofta kom med kluriga frågor som ”vad heter du” eller ”hur många barn har du” och ”har ni skjutit alla de här djuren själva?”, medan intendenten, som inte hade samma tålamod som professorn, fick prata för de något äldre eleverna.

Sven-Axel var en vittberest man, och en gudabenådad berättare som kunde underhålla en stor publik när han talade om sina strapatser. Han fältarbetade i många år på de Nordatlantiska öarna, som Island, Färöarna, där han förresten årligen undervisade i ekologi vid universitetet i Torshavn, och Spetsbergen. SAB var ingen händig människa och situationerna kunde ofta bli svåra, som när han höll på att tappa motorn på sin Volvo duett mitt i ett vad över en Isländsk älv. En annan dråplig situation uppstod då hans norska studenter lagade mat på spritkök på hotellrummet i Andorra i samband med en doktorandexpedition, eftersom de inte stod ut med hotellets franska kök som serverades i matsalen. Han försökte redovisa ”mutor” som en utgiftspost efter resor i dåtidens öststater som Polen och Tjeckoslovakien, pengar som var nödvändiga för att överhuvudtaget få ett hotellrum över natten. En gång satt han med tullare på flygplatsen i Kampala, i Idi Amins Uganda, och vägrade betala en påhittad avgift. Samtidigt satt de svenska medresenärerna, däribland en påtagligt nervös Gustaf Rudebeck, redan ombord på det väntande flygplanet. Efter flera timmars oroligt dröjsmål var Sven-Axel dock tvungen att betala den ganska avsevärda summa som krävdes för att få lämna landet.

På senare år har Sven-Axel haft många sidouppdrag. Han utredde till exempel ett fall av forskningsfusk för Umeå universitet, han hade många uppdrag för Norska forskningsrådet bland annat som bedömare av forskningsexcellens, och han utredde internationella museer som forskningsinfrastruktur på uppdrag av EU.

Det är svårt att resumera ett så rikt liv som Sven-Axels. Här har inte ens nämnt hans mångåriga samarbete med Staffan Ulfstrand, hans stora intresse för böcker eller hans sportintresse som han tillfredsställde från soffan. Han gillade särskilt att titta på långlopp på skidor, åtminstone till dess man införde tokigheten med masstart på femmilen.

För att inte nämna den stolthet han kände för sina fyra barn, som han ofta talade om och hyllade för deras prestationer. Liksom den växande skara som utgörs av hans barnbarn.

Ingvar Kärnefelt
Lars Lundqvist
Emeriti
Biologiska museet

mars 15, 2019

Inlägget postades i

Händelser

2 comments

  1. Thomas Jonasson

    Jag minns dig med glädje och tacksamhet. Som deltagare i
    doktorandexpeditionen till Andorra 1976, kan jag bekräfta kamraternas från Bergen aversion mot “rått kött och vitlök”! Vila i frid Sven-Axel Bengtson.

  2. Daniel Bengtson

    Hej Thomas,

    vad fint. Tack!
    Berätta gärna mer. Jag blir så nyfiken.

    Vänlig hilsen
    Daniel
    Sven-Axels yngste son.

Kommentarsfältet är stängt.