Vid styrelsemötet den 15 december utsågs enhetschefer för fem av de nya enheterna. Prefekten fick i uppdrag att utse den sjätte.
Följande personer har således utsetts att fungera som enhetschefer under de kommande tre åren:
- Enheten för ”Cell- och molekylärbiologi”: Lars Hederstedt
- Enheten för ”Sinnesbiologi/Animal science/Funktionell zoologi”: Olle Anderbrant
- Enheten för ”Bevarandebiologi/Biologisk Mångfald”: Ola Olsson
- Enheten för ”Akvatisk ekologi”: Christer Brönmark
- Enheten för ”Molekylär och mikrobiell ekologi”: Staffan Bensch
- Enheten för ”Evolutionär ekologi”: Jan-Åke Nilsson
Jag hoppas att nuvarande avdelningsföreståndare och husansvariga kommer att fortsätta arbeta med invanda arbetsuppgifter så länge det behövs och underlätta övergången till den nya organisationen. Tack för allt det arbete ni lagt ner, i många fall under många år!
För de Biologiska muséerna kvarstår Ingvar Kärnefelt som chef tills vidare.
Styrelsen utsåg också studierektorer för GU och FU:
- Grundutbildningen: Carin Jarl-Sunesson (huvudstudierektor, tillika sammankallande i GUN), Jep Agrell (studierektor)
- Forskarutbildningen: Eric Warrant (särskilt ansvar för f d COB, tillika sammankallande i FUN), Per Lundberg (studierektor)
Beslut om nya riktlinjer för genomförandet av forskarutbildningen bordlades till nästa styrelsemöte. Under 2011 kommer forskarutbildningen bedrivas inom ramen för gällande studieplaner (inriktningar). Prefekten kommer liksom under 2010 att delegera ämnesansvaret för befintliga ämnen(inriktningar). Nya ämnen/inriktningar kommer att under 2011 arbetas fram i samråd med FUN och de ämnesansvariga.
Christer Löfstedt/prefekt
Tim Schnoor
Min spontana kommentar är: Förbluffande många män.
Säkert ett väl genomarbetat beslut men faktum kvarstår.
Lina Nikoleris
håller med Tim
Josefin Madjidian
Lite PINSAMT många män
Olle Lind
Ja, har vi inga kvinnor som är beredda att ta någon av de här posterna, eller är det som vanligt männen som har så mycket högre kompetens att det inte ”gick” att hitta en något jämnare könsfördelning? Inget ont om de som valts men det hade varit intressant att höra prefektens tankar kring detta.
Erik Svensson
Är en av de många (?) män (och kvinnor?) som är oerhört tacksam att några ville ta på sig dessa viktiga men tunga uppgifter. Är inte säker på att frågan om könsfördelningen i just detta fall (enhetscheferna) borde prioriteras hårdast, med tanke på hur överbelastade våra kvinnliga lärare och professorer är. Det gäller att välja sina strider.
Håkan Wittzell
Bussigt att tänka på alla våra överbelastade kvinnliga lärarae och professorer! Frågan blir väl i så fall bara varför det alltid finns så många män som inte är överbelastade?
Johan Nilsson
Den frågan är väl relativt enkel att besvara – Biologi institutionen har tyvärr ännu ingen jämn könsfördelning bland de mer seniora forskare som kan komma på tal att vara enhetschefer.
Alltså ”tvingas” de kvinnliga forskarna till fler uppdrag inom diverse kommittéer, betygsnämnder och dylikt eftersom det där eftersträvas en jämn(are) könsfördelning. Ser det inte som så underligt att detta skulle göra dem mer överbelastade av administrativa uppdrag jämfört med manliga kollegor. Precis som Erik tror jag dock inte att den viktigaste frågan här är just fördelningen bland enhetschefer, viktigare att fokusera på att situationen ändras på sikt.
Självklart är det anmärkningsvärt att det helt saknas kvinnliga enhetschefer, men jag tar för givet att även kvinnliga kandidater tillfrågats.
Håkan Wittzell
Och då är det bara naturligt att kvinnorna återfinns på uppdrag inom diverse kommittéer och betygsnämnder i stället för i mer framskjutna positioner som enhetschefer eller ledningsgrupper? Jag har ingen inblick i hur urvalet har skett och ingen anledning att misstänka fult spel i någon form. Däremot har jag hört Eriks argument framföras av andra män i liknande sammanhang och tycker det klingar påtagligt överbeskyddande och ihåligt.
Wilhelm Granéli
Det vore intressant att höra kommentarer från de närmast berörda, d v s de kvinnliga professorer som inte utnämnts till enhetschefer etc. Jag utgår ifrån att t ex ekologerna Susanne Åkesson, Katarina Hedlund, Karin Rengefors och Honor Prentice tillfrågats och sagt nej. Jag hade själv nyligen samtal med lärarna inom akvatisk ekologi (=limnologi/marinekologi + akvatisk ekotoxikologi). Jag tog då upp frågan om enhetschef, varvid Karin Rengefors sade bestämt nej, bl a med hänvisning till hennes arbete i Geneco-forskarskolan. Såvitt jag förstår har prefekten fått samma budskap och sannolikt ville de andra kvinnliga professorerna inom f d ekologi heller (i nuläget) inte åta sig uppdrag som enhetschef eller studierektor för FU.
Prefekten kan naturligtvis beordra någon kvinna att bli enhetschef, eftersom prefekten ”leder och fördelar arbetet” vid inst. och därmed har befogenhet att utse någon även mot dennes vilja. Men jag utgår ifrån att prefekten helst inte vill ta till en så drastisk åtgärd? Men kanske detta är den lösning som några av debattörerna vill se? Skulle det inte vara en björntjänst både gentemot kvinnorna i fråga och institutionen?
Erik Svensson
Håkan:
Situationen skiljer sig nog något åt mellan olika enheter. Jag kan tänka mig att de kvinnliga forskarna på Botaniska Museet inte är lika överbelastade som inom ekologin – för ni har väl inga kvinnor på eran enhet? Följdajtligen kan de inte vara överbelastade.
Jag vet inte heller hur många uppdrag du och dina manliga musee-kollegor har, t. ex. betygskommitter, kongresskimmittteer, FUN, styrelser, tidskriftsredaktioner, CAnMove, GENECO m. m. Misstänker att det inte är lika mycket som vi (manliga och kvinnliga kollegor på ekologin), och att ni har gott om tid att sortera herbarieark m.m. Skulle du känna dig undersysselsatt och inte fikar efter att bli enhetschef så kan du höra av dig – jag har gott om arbetsuppgifter som behöver göras…
Mer allvarligt: Jag har full förståelse för om många kollegor tackat nej till förfrågan att bli enhetschefer (oavsett kön): administrationen tynger oss alla. Tyvärr.
Erik Svensson
Håkan:
En sak till: jag tycker personligen att det är mycket roligare att sitta i betygskommitteer än mer ”prestigefyllda” uppdrag som enhetschefer, prefekter, styrelser m. m. Kanske är jag ett undantag bland män härvidlag, men jag skulle gladeligen avsäga mig alla andra administrativa uppdrag och överlåta dem till kvinnliga kollegor om jag tillfrågades om detta. Men frågan är hur schysst det hade varit att överlåta allt det tråkiga administrativa arbetet på mina kvinnliga kollegor? Det får de själva svara på.
Själv strävar jag varken efter att bli enhetschef eller prefekt, men jag är glad att det finns folk som ställer upp och vill göra jobbet.
Stacy Gregory
Och då är det bara naturligt att kvinnorna återfinns på uppdrag inom diverse kommittéer och betygsnämnder i stället för i mer framskjutna positioner som enhetschefer eller ledningsgrupper? Jag har ingen inblick i hur urvalet har skett och ingen anledning att misstänka fult spel i någon form. Däremot har jag hört Eriks argument framföras av andra män i liknande sammanhang och tycker det klingar påtagligt överbeskyddande och ihåligt.
Erik Svensson
Stacy:
Jag tror du upprepar Håkans argument en gång till, och jag får hänvisa till mitt svar ovan. Ett argument må ha använts innan (och felaktigt), men det gör det inte felaktigt med automatik i detta sammanhang. Det skulle vara bra om vi kunde vidga jämställdhetsdebatten och nyansera den till att inkludera SÅVÄL behovet av lika representation på administrativa poster som dem tyvärr olika arbetsbelastningen för män och kvinnor, samt hur dessa två mål ska kort- och långsiktigt balanseras mot varandra.
För övrigt reagerar jag på att kommittéer och betygsnämnder skulle vara mindre viktigt än ”framskjutna” poster som enhetschefer och ledningsgrupper. Vem har gjort denna prioritering och tillhör inte t.ex. betygskommitteer något av det viktigaste arbetet vi har? Därmed inte sagt att det ska eftersträvas jämn representation i alla grupper – så länge man har de två målkonflikterna ovan i huvudet och inte blundar för problemen på individnivå.
Erik Svensson
Förlåt, det blev fel ovan. Ska givetvis vara:
”Därmed inte sagt att det INTE ska eftersträvas…”
Tim Schnoor
Mer framskjutet eller inte så är också enhetschefer och ledningsgrupper del av det administrativa arbete som ska fördelas. Jag tror att alla strukturer där någon typ av fördelning ur genussynpunkt mycket väl kan genomföras genom att följa ett förutbestämt mönster, dvs det som Wilhelm kallar att ”beordra”. Det ”kollegiala styret” antar jag förutsätter kollegialt ansvar likaså. Här låter det som att de som nu har tagit på sig dessa poster gör oss andra en tjänst. I den befintliga strukturen måste alla vara beredda på att ta uppgifter som man kanske inte vill ha, annars bör man kanske tänka om och kanske tom rekrytera folk externt? Eller kanske till och med, håll i er, i större utsträckning använda sig av doktorander (det finns ju faktiskt en del av oss som idag skulle kunna axla ansvarsroller utanför universitetet).
Kanske man ska ta och demokratisera fördelningen av poster så att alla poster är förtroendeposter, till vilka man blir vald, där valberedningen har i uppgift att fördela enligt förutbestämda mallar, där arbetsbelastning är en del och könsrepresentation en annan.
Oavsett orsak till bristen på kvinnor så tycker jag att den här listan med chefer visar på ett stort BEFINTLIGT problem inom universitetet och att man än inte ser något tecken på att könsstrukturer håller på att växa bort.
I den nuvarande organisationen är det dock styrelsen och prefekten som har ansvaret och jag ser gärna någon kommentar i ämnet från såväl prefekten som någon annan. Man kanske till och med kan fråga mer i detalj hur ni uppfyller jämställdhetsplanen med tanke på denna lista.
Erik Svensson
Den här diskussionen bör också fokusera på omfattningen av det administrativa arbetet, och den kritiska frågan om
det inte finns för många kommitteer, mellanchefer, administrativa poster som ”måste fyllas” m.m.? Häri ligger en stor del av problemet, menar jag. Offentlig verksamhet, inte minst inom universitetsvärlden, tenderar att bli alltmer byråkratiserad, vilket går ut över kärnverksamheten, i vårat fall forskning och undervisning (vilket ALLA bör ägna sig åt, inte minst doktorander). Det kan vara värt att påminna att administrationen INTE tillhör universitetets kärnverksamheter – och har inget som helst existensberättigande i sig självt. Administrationen finns BARA till för att underlätta för lärare, forskare och doktorander att kunna utföra sina huvuduppgifter: undervisa, samla in data, analysera data, skriva, publicera, hålla föredrag och ägna sig åt populärvetenskap.
Förslaget att låta doktorander ta över en större del av den växande (och många gånger onödiga) byråkratin är onekligen frestande för många seniorer som kämpar för att få försvara den minskande forskningstiden. Onekligen skulle säkerligen många doktorander kunna attestera räkningar, upprätta brandskyddsplaner, leda doktorandssamtal och lägga budgetar. Onekligen har doktoranderna varit duktiga på att få tidsmässig kompensation för sina olika administrativa uppdrag (till skillnad från seniorforskare som förutsätts ställa upp utan knot). Men jag tror fler handledare än jag skulle dra oss för att ha doktorander i fortsättningen om byråkratiseringen sprider sig nedåt även till doktoranderna. Bättre då att kämpa emot och försöka ifrågasätta och minska antalet chefsposter och kommitteer och satsa på stormötesdemokrati istället när det är möjligt. Det hade ju varit en stor fördel med en plattare organisation, utan enheter (och därmed utan enhetschefer) som jag ser det.
Redan idag tycker jag att det är smått förbluffande och oroande att doktorander kan i princip ”slippa” undervisning och ta ut all sin förlängning via administrativa uppdrag och kommitteer istället. Vi kanske då utbildar utmärkta framtida styrelseproffs och politiker – men vi behöver också lärare i framtiden som kan interagera med studenter, leda seminarier och hålla föredrag (vår nuvarande rektor är ett skräckexempel på hu illa det kan gå när en byråkrat utan kunskap om vare sig forskning eller undervisning förväntas leda universitetets verksamhet).
Själv har jag den (gammaldags?) uppfattningen att doktorander genomgår en utbildning – och bör koncentrera sig på denna, lära sig hantverket, bygga upp ett internationellt kontaktnät och prova på att undervisa. Vidare bör man också lära sig populärvetenskaplig kommunikation (t.ex. via ”Gymnasiedagarna”) och lära sig grundläggande vetenskapsfilosofi, kritiskt tänkande och att sätta in sin forskning i ett större teoretiskt, filosofiskt och samhällsmässigt sammanhang (vilket vi diskuterar i bl. a. FUN). Att uppnå allt detta inom ramen för endast fyra år av forskarutbildning är svårt redan idag – och kommer att bli omöjligt om doktoranderna ska sugas in ÄNNU mer i den byråkratiska malströmmen.
Vi behöver duktiga lärare och forskare även i framtiden – hoppas jag. I dagsläget konstaterar jag att det ofta är svårt att få tag på lärare till kurser – kanske för att många sitter i olika mer eller mindre onödiga möten. Mindre ”framskjutande” uppgifter – som betygskommitteer – är det ofta ett mindre h-e att fylla med kompetent folk – av samma anledning. Det blir svårare och svårare att finna kompetenta referees för tidskrifter – enligt mina erfarenheter. Kort sagt: universitetetets kärnverksamheter eroderas – sakta men säkert – samtidigt som personalen sammanträder bort det mesta av sin arbetstid.
Erling Jirle
”Sinnesbiologi/Animal science/Funktionell zoologi !!” Jag hoppas detta bara är ett preliminärt namn på denna enhet, i brist på ett kortare och mer lättuttalbart. SAF? Annars blir detta ett enhetsnamn som blir ÄNNU svårare att uttala än det hopplöst tungvrickande ”Kemisk ekologi och ekotoxikologi” som fasas ut 2011. Vila i frid.
Karin Rengefors
Eftersom jag i flera bloggar nämnts vid namn tänkte jag att det är bäst att jag själv kommenterar det hela. Som framgått har jag tillfrågats både av Christer Löfstedt och Ville Granéli huruvida jag kan tänka mig att vara enhetschef. Som de båda skrivit svarade jag bestämt nej eftersom jag har andra uppdrag. Förutom de vanliga uppdragen inom forskning, undervisning och tredje uppgiften är jag både ordförande och studierektor för den VR-finansierade forskarskolan i genomisk ekologi (GENECO), vilket är ett stort och ansvarsfyllt uppdrag. Jag sitter med i forskarutbildningsnämnderna på både fakultets- och institutionsnivå och är ordförande för fakultetens valberedning. På det internationella planet är jag sekreterare för International Society for the Study of Harmful Algae. Jag tycker själv att dessa är viktiga uppdrag som jag vill genomföra som jag lovat och såg inte det som möjligt att även vara enhetschef.
Problemet med bristen på jämställdhet just i det här fallet (enhetscheferna) tror jag helt beror på att poolen av kvinnliga lektorer och professorer fortfarande är så liten. Jag vet inte hur alla andra har det, men alla kvinnliga kollegor (på lektors/professorsnivå) jag pratat med upplever att de är överbelastade och att de ständigt blir tillfrågade för diverse uppdrag, både prestigefyllda sådana och mindre prestigefyllda. Det gäller därför att prioritera så gott det går. Att ta på sig ett enhetschefsuppdrag antar jag inte ansågs som högsta prioritet eller något som det fanns utrymme för just nu för någon av oss kvinnor som tillfrågades denna gång.
Christer Löfstedt
Långt – men kommentar har ju efterlysts:
Ja, det är sex män som utsetts till enhetschefer (exklusive museichefen). Och detta är ett misslyckande för prefekten så tillvida att det var min förhoppning när rekryteringsprocessen påbörjades att gruppen skulle komma att innehålla flera kvinnor. Omfattningen av misslyckandet skall dock inte överdrivas. En mera blandad könssammansättning hade gett ett klart mervärde men allt som oftast kolliderar visioner, principer och önskemål med verkligheten. Det är en rad – ofta svårförenliga – önskemål som skall vägas samman både vid tillsättning av tjänster och vid utdelning av uppdrag. Och så finns det ju en begränsad population att rekrytera ur. Vid snabb genomgång räknar jag till 46 män och 12 kvinnor i kategorin lärare (foassar och biträdande lektorer ej medräknade, ej heller personal vid museet).
Jag vill mycket ogärna offentligt diskutera enskilda personers företräden och brister som framkommit under de diskussioner som förts med ett mycket stort antal personer de senaste månaderna. Jag tycker att det känns riktigare och viktigare att kort och gott understryka kvalitéerna hos de personer som fått uppdragen, lyfta fram det faktum att det finns ett stort stöd för dessa personer, att jag tror att de kommer att göra ett bra jobb och att jag (i likhet med många andra) är tacksam över att de velat åta sig uppdraget. Att de ställt upp som enhetschefer innebär att de är beredda att avsätta en stor del av sin arbetstid de kommande åren för uppgifter som av många betraktas som ”administrativa och tråkiga” men som är av avgörande betydelse för att kärnverksamheten (undervisning, forskning, tredje uppgiften) skall fungera. I flera fall ser jag till och med entusiasm för de nya uppdragen och som prefekt tror jag att just detta är viktigt för att institutionens verksamhet skall utvecklas bra och för att vi skall bli en bättre arbetsplats.
Låt oss titta på utfallet och förutsättningarna (jag ber om ursäkt för att jag tvingas nämna några personer vid namn):
– Bland GU-studierektorerna återfinns en kvinna (Carin Jarl Sunesson) och en man (Jep Agrell). JA anställdes på halvtid som just studierektor. Det finns ett nära samröre mellan den biologiska grundutbildningen och utbildningen i miljövetenskap och det är ett faktum att biologen Katarina Hedlund är studierektor för miljövetenskapen bör därför också framhållas.
– Båda FU-studierektorerna är förvisso män, men studierektorn för forskarskolan i Genomisk Ekologi (ett av institutionens flaggskepp) är kvinna (Karin Rengefors).
Sammantaget tycker jag att det är en ”förbluffande” jämn könsfördelning vad gäller studierektorsposter med anknytning till biologiska institutionen. Förbluffande om man betänker vilken överskott av män det är i lärarkategorin, den grupp av personer ur vilken både studierektorerna och enhetscheferna rekryteras:
– Det finns betydligt fler män än kvinnor att välja bland för uppdragen som enhetschefer och några av de mest uppenbara kvinnliga kandidaterna har andra tunga uppdrag eller har under året som gått markerat att de eftersträvar mer tid för egen forskning snarare än ledningsuppdrag. Inom några enheter finns faktiskt INGA kvinnliga lärare/forskare med önskvärd erfarenhet. Inom andra enheter finns EN möjlig kandidat. Jag tycker inte att man skall fokusera på personalens kön och låta enskilda personer betala för kvinnounderskottet i rekryteringspopulationen. Jag eftersträvar att behandla all personal i första hand som individer och endast i andra tredje hand, eller fjärde hand som representanter för en grupp.
Både Karin Rengefors och Katarina Hedlund fanns bland dem som jag mycket gärna hade sett som enhetschefer. Men ingen av dem ville ställa upp och framhöll starkt att de ville fullfölja sina pågående studierektorsuppdrag. Bortsett från detta så blir inte könssammansättningen jämnare bara för att man flyttar runt personer på jämförbara befattningar.
En annan mycket möjlig kvinnlig enhetschef (Susanne Åkesson) har framhållit att hon inte har utrymme för den här typen av uppdrag i den här rundan på grund av strategiskt uppdrag som koordinator för CanMove. Andra kvinnor som tidigare fungerat som hus/avdelningsföreståndare (Honor Prentice, Stina Oredsson) har tydligt signalerat att de har alldeles för mycket att göra och behöver mer tid för egen forskning. Inom ramen för personalplanen (och i enlighet med fakultetens tilldelning av mera lönemedel för kvinnliga än för manliga professorer) eftersträvar jag inför 2011 att ge kvinnliga professorer mer tid för forskning och handledning än manliga professorer med motsvarande meriter och tjänstehistoria – utan krav på att de skall ta på sig administrativa uppdrag.
Nu kunde man naturligtvis skärskåda hur prefekten/styrelsen lyckats även i andra avseenden vad gäller bemanning av nyckelpositioner; kön är ju faktiskt bara en parameter. Är det tillräcklig förnyelse? Har de utvalda tillräcklig erfarenhet? Är det personer som kommer utifrån och har erfarenhet av andra universitet än Lunds universitet eller är det bara interna rekryteringar? Är det ett problem att fem av enhetscheferna liksom prefekten disputerat i zooekologi vid Lunds Universitet!? Men varför alltid denna misstänksamhet? Det finns ingen dold agenda och låt inte det bästa bli det godas fiende!
Som prefekt tvingas jag slutligen påpeka att ”vi har den personal vi har”, att det är ett pussel att lägga personalplanen så att konteringarna överensstämmer med arbetsuppgifterna och att pengarna räcker. Könskvoter och kompetensprofiler kan bara ändras på sikt. Personer är inte alltid utbytbara, inte ens om målsättningen är att få könsekvationen att gå ihop.
Christer Löfstedt (prefekten)
Ps. Och enhetsnamnen (Erling): De står inom citationstecken och avsikten är att de nya enhetscheferna skall ta itu med att finna bättre alternativ. Sedan är det inte min avsikt att institutionen och dess verksamhet skall presenteras utifrån enheterna utan utifrån forskargrupper/forskningsmiljöer/program/enskilda medarbetare. Enheterna skall inte ha någon hemsida – tycker jag! Här skiljer sig ”enheterna” från de gamla ”avdelningarna” och ”husen”. Oklart? Det kommer att klarna under 2011. Ds
Erik Svensson
En kort kompletterande kommentar från Sydafrika:
Karin tog upp det faktum att många av oss (män som kvinnor) ofta har mer eller mindre prestigefyllda uppdrag utanför institutionen (Karin nämner att hon är engagerad i ”International Society for the Study of Harmful Algae” som exempel på detta). Det här är någonting som jag tror behöver betonas och som kanske inte alltid doktorander är medvetna om:
Det finns ett liv utanför den administrativa verkligheten på institutionen, och många uppgifter som behöver utföras och som tar tid: betygskommittéer på andra universitet, vetenskapliga ”societies”, Editorial Boards till tidskrifter, olika expertuppdrag, rådsuppdrag etc. All denna verksamhet, som många är engagerade i förutom Karin, tar TID och det är omöjligt att vara aktiv precis överallt hela tiden.
En person som kanske inte är så aktiv och synlig inom institutionen och inte har några tunga administrativa poster kan alltså mycket väl vara involverad på andra viktiga poster ute i det internationella forskningssamhället. Dygnet har bara 24 timmar, och den begränsningen gäller oss alla. Därför tycker jag att det är olyckligt om man fokuserar på vissa poster som t. ex. enhetscheferna (vilka förvisso är viktiga, men inte allt), och glömmer bort alla andra kanaler där institutionens forskare och lärare är aktiva, inte minst på den internationella arenan.
Ville
Kanske ämnet är uttjatat för tillfället, men kan inte låta bli att ge några mer allmänna synpunkter (från en som varit med rätt länge).
1. För det första finns ingen anledning att ha en nedlåtande attityd mot administration (t ex kalla det byråkrati). Vi har fått en mer och mer professionell administration, som underlättar livet för forskaren/läraren. De regler som vi är underställda som statlig myndighet kan vi inte bara välja bort, vi lever i huvudsak på skattebetalarnas pengar och dessa skattebetalare, via våra av oss själva valda politiker, kräver givetvis effektiv hushållning och redovisning av resurserna. En mängd regleringar har tillkommit vad gäller ekonomi, arbetsmiljö, jämställdhet etc som vi måste följa, vare sig vi vill eller inte.
2. Man får nog skilja på administration och akademiskt ledarskap. Administrationen sköts i huvudsak av våra olika administratörer (ekonomi, personal, lokaler etc), men som i vilken annan organisation som helst måste det finnas chefer på olika nivåer, som ser till att organisationen fungerar.
3. I universitetsvärlden finns en tradition av kollegialt ledarskap, förvisso inte universellt och inte oomtvistat, där verksamhetens (bestående ff a av forskning och undervisning) företrädare, d v s lärarna (faculty), själva väljer sina ”chefer”, d v s prefekter, studierektorer etc. Självklart utser man de som har bäst förmåga att företräda verksamheten uppåt och nedåt i organisationen. De som har stor erfarenhet och för vilka personalen och ledningen (t ex dekanus vad gäller prefekter) har förtroende, oberoende av kön, forskningsinriktning etc. Sådana aspekter bör i mitt tycke komma i andra hand, men där finns förvisso andra åsikter. Cheferna bör givetvis ha t v anställning, varför professorer och lektorer utgör den naturliga urvalsgruppen. Viktigt att t ex enhetschefen har en sådan akademisk status (som forskare och/eller lärare) att hon/han kan hävda sig bland andra potentater, varför forassar, bitr. lektorer, doktorander etc inte är lämpliga, vid sidan av problemet med tidsbegränsad anställning. Jag har också den inställningen att doktorander är ett slags studenter under utbildning (inkl lära sig att undervisa) och bör slippa tyngre uppdrag, men givetvis få inflytande via styrelser etc.
3. Även inom universitets- och högskolevärlden förekommer dock proffsledare, således rekryterade via annons, ofta utifrån. Mer kanske på högskolorna och de mindre univ. Som prefekt t ex. Personer som enbart sysslar med ledningsuppdrag och för länge sedan lämnat forskning och undervisning och därmed nog tappat kontakten med verksamheten. Som hoppar från ett univ. till ett annat. Jag tror att få inom vår fakultet vill ha denna typ av chefer. Jag har sett detta system på nära håll och det blir ofta gnissel, eftersom proffsledaren inte förstår sig på forskarnas värld och saknar legitimitet inom univ. kärnverksamhet.
4. En naturlig utveckling inom de flesta organisationer är att personer med vitt skilda specialicerade utbildningar, t ex civilingenjörer, ekonomer, läkare etc. slutat som verksamhetschefer, personalchefer etc och inte längre sysslar med det dom egentligen utbildade sig för. Samma sak sker inom universitetsvärlden, men det kollegiala styret går å andra sidan ut på att våra ledare (prefekter, dekaner, enhetschefer —) inte totalt lämnar forskning och undervisning, eftersom ledningsuppdragen ska vara tidsbegränsade. Men det är inte finare eller viktigare att vara editor, opponent, sitta i betygsnämnd, forskningsråd o s v. Allt detta, inkl att åta sig ledningsuppdrag inom inst, ingår i professorers och lektorers arbetsuppgifter. Utan rangordning. En organisation kan inte vara utan chefer och det vore mkt illa om ingen t ex ville åta sig att vara prefekt eller enhetschef, f ö mkt intressanta och utvecklande arbetsuppgifter (egen erfarenhet) som varmt kan rekommenderas.
5. Det finns nog inte fler chefer och ledningsuppdrag nu än ”förr”. För något år sedan hade vi t ex 4-5 prefekter inom biologin, mot 1 nu. Om vi går ännu längre tillbaka, t ex innan ekologiska inst bildades, fanns ett otal småinstitutioner, minns inte hur många, men kanske 10-15, var och en med prefekt, ofta studierektor också. Och dessutom styrdes institutionerna av den ende professorn i ämnet. Och det fanns minst en sekreterare på varje småinstitution. Så chefskategorin och administrationen har nog inte svällt, snarare tvärtom. Vi har nu en jätteinstitution med EN prefekt och färre underenheter än tidigare,liksom färre studierektorer. Medan antalet professorer vuxit mkt kraftigt. Konstigt i så fall om det inte skulle gå att rekrytera ledningspersoner. Det kanske finns någon föreställning att ett sådant uppdrag kan väljas bort, men då tycker jag att man har missuppfattat sin roll på inst. Vilket givetvis inte betyder att kvinnor – i någon slags missriktad iver att ha varannan på alla poster – skall känna sig tvingade att ställa upp flerfaldigt. Men med minst 50 (?) professorer och lektorer på Biologiska inst borde det inte vara något som helst problem att besätta ledningsfunktionerna, man kunde snarare förvänta sig konkurrens om uppdragen.
Erik Svensson
Lite sent, kanske, men kan ändå inte låta bli att kommentera f. d. prefekten Ville’s långa inlägg:
”Men det är inte finare eller viktigare att vara editor, opponent, sitta i betygsnämnd, forskningsråd o s v. Allt detta, inkl att åta sig ledningsuppdrag inom inst, ingår i professorers och lektorers arbetsuppgifter. Utan rangordning. En organisation kan inte vara utan chefer och det vore mkt illa om ingen t ex ville åta sig att vara prefekt eller enhetschef, f ö mkt intressanta och utvecklande arbetsuppgifter (egen erfarenhet) som varmt kan rekommenderas.”
1. Jag instämmer helt i detta, och det var också min poäng i min kritik mot Håkan Witzell, Stacy Gregory och doktoranderna när de (något ensidigt i mitt tycke) enbart fokuserade på de administrativa uppgifterna: prefekt, enhetschef etc. och glömde bort att det finns även många andra uppgifter som seniorforskarna på institutionen sköter (interna såväl som externa): betygskommittéer, rådsforskningskommittéer, Editorial Boards etc. Jag tar fasta på Villes ord: dessa uppdrag (interna såväl som externa) ingår alla i professorernas och lektorernas arbetsuppgifter. Utan rangordning. Däremot är det orimligt att begära att enskilda personer SAMTIDIGT ska kunna göra ALLT (oavsett om det är män eller kvinnor): dygnet har bara 24 timmar. En senior som har mycket undervisning hinner (av naturliga skäl) kanske inte ägna lika mycket tid åt forskning eller administration. En annan som är mycket aktiv i olika rådsforskarkommittéer eller tidskriftsredaktioner (externt arbete utanför institutionen, som inte syns lika mycket) hinner kanske inte också vara prefekt eller enhetschef (just då det pågår). Det är inget konstigt, och inget att moralisera över, eller ge folk dåligt samvete för. Dygnet har begränsat antal timmar och alla kan inte hinna med allt.
2. Ville har en snäv syn på ordet ”administration”, som han verkar mena enbart utförs av professionella administratörer. Ingen ifrågasätter att sådana behövs, men det är ett faktum att mycket administration faktiskt utförs av den lärande och forskande personalen (och MÅSTE göra det, även i framtiden). Att hantera ett stort rådsforskningsanslag och leda en forskargrupp innebär alltid ett visst mått av administration, liksom att söka anslag, hålla koll på projekekonomin, göra inköp etc. Det är också så att vid professorsbefordringar så är det inte ovanligt att den administrativa erfarenheten också bedöms. Så långt är det inga problem, viss administration måste alltid ligga på forskarna och lärarna. Problemet är att denna administration tyvärr växer och tenderar att övergå till just byråkrati, även om Ville tycks sky det ordet som pesten (men det betyder ju inte att byråkrati inte existerar, inte ens Ville kan tänka bort det som faktiskt finns bara för att det är obehagligt).
3. Det finns en glidande och diffus övergång mellan ”administration” (nödvändig, inklusive att ha anställda proffsadministratörer) och ”byråkrati” (onödigt pappersarbete och regleringar som tar tid från de egentliga arbetsuppgifterna: forskning, undervisning och ”Tredje Uppgiften”). Det är inget konstigt att konstatera detta, och det tycker jag ALLA (inklusive Ville) måste förhålla sig kritiska till. Där ingår den groteska byråkratin kring ”Strategiska Forskninganslag”, EU-anslag, ”Fullkostnadskalkyler” (slöseri med tid och resurser och helt meningslöst, enligt min uppfattning).
4. Ville tar upp det moraliska argumentet att vi ”måste” följa olika regler och påbud som kommit uppifrån eftersom vi är skyldiga att redovisa skattebetalarna hur vår verksamhet bedrivs. Jag vill lyfta fram ett annat moraliskt (och lika viktigt argument): vi är skyldiga skattebetalarna att effektivt använda de resurser vi har till att maximera våra tre huvuduppgifter: Forskning, undervisning och ”Trejde Uppgiften”. För att maximera detta så ska vi se all tid och alla resurser som går till onödig byråkrati som stöld av skattemedel. Det är vår skyldighet som akademiker, skattebetalare och medborgare att bekämpa byråkrati och onödig administration och maximera effektiviteten av våra resurser.
5. Även om admininstration (professionell så väl som den som utförs av seniorer) är nödvändig så finns det ingen anledning att låta bli att föra en kritisk debatt kring omfattningen av den, hur den ska organiseras och när den övergår till att bli byråkrati (gränserna är inte knivskarpa, men de finns). En sådan debatt är inte bara legitim, utan faktiskt nödvändig. Det kan vara värt att påpeka för Ville och andra som kanske tycker att det finns nedlåtande attityd mot administratörer bland vissa forskare att administration INTE ingår i universitetets tre huvuduppgifter: Forskning, undervisning och ”Trejde Uppgiften”. Administrationen är ett MEDEL för att effektivt kunna utföra dessa tre uppgifter, INTE ett MÅL I SIG. Det här är viktigt att komma ihåg, därför att när man ibland läser LUM och Rektorsutskick m. m. så framstår det ibland som om administrationen upphöjts till universitetets ”Fjärde Uppgift”. Så är det inte, och så bör det givetvis aldrig bli. Administrationens uppgift är att underlätta forskningen och undervisning, inte att finnas för sin egen skull. Det ligger ingenting nedlåtande i att konstatera detta, utan det borde vara tämligen okontroversiellt, tycker jag.
Christer Löfstedt
Det är lätt att hålla med dig Erik! Någonting har gått fel. Gamla klassiker som ”Parkinsons lag” tål ännu en läsning. Liksom Peters princip.
Det gäller att försöka hålla liv i de konstruktiva visionerna. Motstånd och obstruktion så där i största allmänhet blir lätt väldigt destruktivt. Lika destruktivt som det omfattande medlöperiet.
(F ö : Välkommen tillbaka!)
Christer
Wilhelm Granéli
Jag håller också med i mycket av det Erik säger, och han håller med mig i en del etc. Men det är kanske inte så upplysande. Ska fatta mig (relativt) kort: Det har alltid klagats på universitetsbyråkratin (åtminstone så länge jag varit med), förr i korridorsnack, nu också i bloggande. Jag har dock erfarenhet av en del andra länders universitetsbyråkrati (administration?). I denna jämförelse är Sverige rena paradiset. Här kan problem ofta lösas via telefon och det finns en långt gången delegation och decentralisering. Och datoriseringen har gjort det mesta mycket enklare än förr. Har det således blivit sämre (mer byråkrati)? Tycker jag nog inte, vilket förstås inte betyder att det inte kan bli bättre. Och för att återkoppla till chefsfrågan: Bloggande, flaggviftande, vackra formuleringar etc ändrar inte verkligheten. Det krävs att vi engagerar oss som enhetschefer, prefekter, dekaner, rektorer, styrelseledamöter etc och mödosamt driver konkreta frågor i olika organ. Kanske inte så flashigt och intellektuellt stimulerande som bloggande, reviewande, betygsnämnder, VR-kommittéer etc, men nödvändigt. Tyvärr finns en ganska utbredd misstro mot akademiska chefer, t ex våra dekaner, som inte sällan betraktas som ”fienden” som stjäl våra pengar och förpestar tillvaron i största allmänhet. Men dessa personer representerar oss som anställda och studenter och vi borde stötta dom mer och på ett konstruktivt sätt. Vad gäller konkreta exempel som Erik tar upp: fullkostnadsidén har drivits fram av universitetens rektorer, det är inget påfund från några anonyma byråkrater. Håller med om att de Strategiska forskningssatsningarna inte är bra, vilket också konstaterats vid mer seriösa utvärderingar. Här är det politiska drivkrafter bakom. Dock är de flesta av oss medlöpare, få (någon??) har opponerat sig och öppet vägrat söka dessa medel.
Erik Svensson
Ville:
Vi är alla medlöpare, ja, inklusive jag. Samtidigt tycker jag att det är bra att detta stöts och blöts öppet och debatteras, bl.a. på Biologibloggen. Visst, kanske inte så många konstruktiva och konkreta lösningar kommer upp, men det är viktigt att en institution har en levande och kritisk (inte minst självkritisk!) diskussion. Det gör att vi alla tvingas reflektera och ifrågasätta andras (och våra egna) förutfattade meningar. Någonting gott kommer det ut av det, och det är bättre än just det destruktiva kortidorsnack du refererar till. Om vi ska slå oss själva lite för bröstet på vår institution (och det kan man väl få göra ibland), så tror jag att vi har en betydligt livligare intern debatt än många andra institutioner, vilket är uppfriskande.
Vad gäller byråkratin i Sverige jämfört med andra länder håller jag med dig, baserat på mina egna erfarenheter från USA och EU (Bryssel). Vilket givetvis inte ska hindra oss från att försöka förbättra oss ytterligare.
Stefan Andersson
I samband med kommande flyttbestyr vill jag ställa en fråga som nog kan bli aktuell för många personer i huset – speciellt de som tänker passa på att rensa ut gammalt bös i samband med kontorsbytet. Hur länge måste man spara biologiskt material som använts i projekt som resulterat i artiklar, typ spritade blommor, torkade blad, jordprover mm? Man får lite olika svar beroende på vem man frågar och jag har inte sett några formella regler i frågan. Frågan gäller inte rådatalistor och andra slags dokument utan det material som varit föremål för olika slags mätningar. Någon som vet vad som gäller?